Den som vill bli lycklig ska se Amelie från Montmartre. Amelie Poulain (spelad av busigt söta Audrey Tautou) är ett isolerat barn, felaktigt förklarad hjärtsjuk av sin pappa militärläkaren. Hennes enda vän är en självmordsbenägen guldfisk som hon inte får behålla. Och hon mister sin mor i en egendomlig olycka. Amelie lever ett ensamt men, enligt henne själv, okej liv. När hon en dag av en slump hittar en låda med barndomsminnen gömd i sin lägenhet, så bestämmer hon sig för att lämna tillbaka den till dess numera vuxne ägare. Uppfylld av hans positiva reaktion över gåvan lovar Amelie att reda ut andra människors trassliga tillvaro. Hon lägger upp strategier och fullföljer invecklade planer för att hjälpa dem utan att de vet att hon ligger bakom det hela, vilket ger filmen en rad underhållande sidohistorier.

Men Amelie blir själv indragen i sina egna påhitt, genom sitt möte med Nino Quincampoix (Mathieu Kassovitz). Nino tillbringar en stor del av sin tid med att leta efter förstörda bilder vid Paris alla fotoautomater. Bilder som folk har kastat av en eller annan anledning, vilka han sedan sätter in i ett lite annorlunda fotoalbum. När han en dag tappar sitt album tar Amelie hand om detta och när hon ska återlämna det till Nino uppstår en offentlig kurragömmalek och ett romantiskt tycke börjar strax där efter uppstå mellan de tu utan att de ännu har träffats.

Sin vana trogen målar Jean-Pierre Jeunet upp annorlunda personligheter och märkliga öden i sin film. På ett franskt vis har Jeunet vågat att blanda in konst, litteratur, filmhistoria i sin lek kring fotografierna. Han har satt sig före att skapa "en sorglös och glad film, som får folk att drömma och som de finner nöje i" som han själv säger. Även om historierna i Amelie från Montmartre är sorgliga var för sig berättas filmen med en helt otrolig varm och sympatisk ton. Vilket är ett stort trendbrott mot Jeunets tidigare verk som Delikatessen och De förlorade barnens stad, vilka berättades ur ett betydligt mörkare och mer pessimistiskt perspektiv. Amelie från Montmartre lyckas verkligen leva upp till Jeunets ambition, att sprida glädje och lycka till åskådaren. De bombastiska effektstudierna och de totalskruvade karaktärerna från hans tidigare filmer lyser också med sin frånvaro, (här är karaktärerna bara en aning skruvade) vilket gör filmen lättare att ta till sig. Jeunets visuella stil är dock fortfarande högst påtagligt närvarande och filmen har, naturligtvis, ett utsökt foto och kameraarbete. De digitala effekterna används flitigt men bara som ännu ett verktyg i regissörens verktygslåda. Effekterna används bara när de fyller en funktion och tillför berättelsen någonting. Jeunet vet vad han kan och verkar inte ha något behov av att visa publiken hur duktig han är på effektsidan.

 Det är en fantasivärld Jeunet visar upp för oss, men på ett diskret och nedtonat sätt som gör fantasierna till trovärdig verklighet. Då jag lämnade biografen och vandrade hemåt i det göteborgska höstvädret, så var det med ett stort leende på läpparna. Och detta leende kommer att sitta kvar för en lång tid. Tack Amelie från Montmartre, för att du har lyst upp min tillvaro i höstmörkret.