Så har ytterligare en så kallad ”directors cut”-version av en klassiker släpats upp den vita duken. Vi har tidigare sett bl.a. Exorcisten (William Friedkin, 1973) och E.T. (Steven Spielberg, 1982) i sådant skick. I båda fallen var det pengastinna filmbolag som jagade regissörerna med blåslampa för att släppa filmerna i nytt skick. Denna gång verkar det dock röra sig om ett mer nobelt syfte för nyreleasen av 1984 års mästerverk Amadeus; Forman söker konstnärlig komplettering.

Filmen utger sig inte för att försöka biografera kompositören Wolfgang Amadeus Mozart utan fokuserar sig istället på Mozarts tid i Wien och konflikten mellan honom och hovkompositören Salieri; den man som ibland antas bära ansvaret för Mozarts död. Historien berättas av en åldrande och sjuk Salieri, som efter ett självmordsförsök lagts in på ett mentalsjukhus, i bikt till en präst. Denna form av berättargrepp är knappast ovanlig men fungerar oerhört väl i denna mastiga opera om mord, musik, illvilja, svek och förräderi, regisserad av den fantasifulle Milos Forman.

I nådens år 1781 anländer den framstående, österrikiske, kompositören Mozart till Wien. Vid ankomsten till det österrikiska hovet och Kejsar Josef II är han redan vida känd för sin makalösa musik. Salieri, den högt aktade hovkompositören, har länge sett fram emot mötet med sin kollega, en man som han i hemlighet både beundrat och avundat. Men den mytomspunne Mozart visar sig snart vara en oförskämd ung man som väcker avsky i den tyska societeten. Dock förundras kungligheterna och aristokratin över Mozarts begåvning och han tas under vingen av den musikintresserade kejsaren, som ger honom i uppdrag att sätta upp en Opera på nationalscenen. Mozart blir alltmer omtyckt och framgångsrik i Wien och gifter sig snart med sin unga fästmö, Constanze. Men pengarna rinner genom hans fingrar, kapitalet spenderas idogt på festligheter, och det unga paret står ständigt fattiga.

Salieri, som blir alltmer avundsjuk på Mozarts framgångar, vänder sin högt älskade Gud ryggen, då han ser Mozart som guds skapelse och likväl ett svek från den allra heligaste. Denne spelar, enligt Salieri, gudomligt och har genom sin musik fråntagit Salieri sin förmåga att musicera. Han börjar planlägga mordet på Wolfgang Amadeus Mozart. Illvilligt fantiserar han ständigt om hur han skall bringa rivalen om livet.

Jag tror att det är lika bra att säga det meddetsamma; de nya drygt tjugo minuterna varken förbättrar eller försämrar filmen. Amadeus var en fulländad film redan 1984. Sagan om Mozart kunde inte ha gjorts bättre. Vad som dock är bättre med denna nyutgåva är att bilden och ljudet har blivit restaurerat, det är en makalös syn att se de majestätiska operorna på stor duk. Alltså borde det passera osagt att detta är en film som bäst upplevs på bio. De nya scenerna tillför som sagt inte historien någonting, snarare gör de sitt bästa för att utmåla Mozart som en mer osympatisk person, vilket jag inte anser vara filmens syfte. Hans maka, Constanze, får också mer utrymme i några fler scener. En bit naken hud har regissören Forman också lyckats klämma in.

Tom Hulce (Mozart), såväl som F. Murray Abraham (Salieri) är magnifika i sina rolltolkningar av de samtida kompositörerna. Abraham briljerar i avund och ondska som en åldrande, bitter man bortom all frälsning, medan Hulce porträtterar sin Mozart både som en barnslig figur och ett kontrollerat geni.

Amadeus har många poänger, bl.a. lyckas filmen trovärdigt ge en bild av 1700-tals aristokrati, adel och hov. Den undviker floskler och klichéer men ger också en knivskarp bild av det österrikiska samhället, på alla plan; fattigdom såväl som rikedom, inhumana mentalsjukhus såväl som palats. 1781 års Wien är vackert återskapat, även om det mesta gällande exteriören inte behövdes byggas. Det enda som krävdes av filmteamet var att resa till Prag, som än idag präglas av en ålderdomlig omgivning, föga ändrad sedan 16-1700-talen. Scenografin är en av filmens största tillgångar, anser jag.

Själv betraktar jag Amadeus som Milos Formans bästa film. Dock har den tunga motståndare i många av hans andra filmer som Gökboet (1975) eller Larry Flynt – Skandalernas man (1996). För mig förefaller det som om Formans mission med sitt filmande är att porträttera kontroversiella och komplexa personligheter, detta är ett tema som jag tycker lyser igenom en stor del av hans filmande. Detta framgår väldigt tydligt i hans senaste film Man on the Moon (1999) om ståuppkomikern Andy Kaufman, porträtterad av Jim Carrey. Wolfgang Amadeus Mozart blir i Formans ljus en mycket kontroversiell figur, han är visserligen ett musikaliskt geni men han är inte en klassisk protagonist, i benämningen god eller sympatisk.

Amadeus kommer alltid att vara en magnifik film, med eller utan de där extra scenerna.