Året är 1973 och 15-årige William Miller (Partick Fugit) vill bli rockjournalist och får goda råd av den äldre kollegan Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman).

”Rockstjärnor är INTE dina vänner. Dom är bara människor som vill att du ska skriva om vilka rockgenier dom är. Vilket i slutändan kommer att förvanska och döda allt som vi älskar med rock-’n’-roll.”

Men en dag får grabben som inte tidigare har skrivit något längre än några sidor åt Lester Bangs, ett uppdrag av den stora musiktidningen Rolling Stone. Dom vill att han ska göra ett reportage om rockbandet Stillwater, som turnerar i USA under sommaren.

Trots sin energiska mor Elaines (Frances McDormand) invändningar, så hoppar William på rockbussen och följer Stillwater från spelning till spelning. Under färden får han uppleva turnélivets traditionella ingredienser: sex, drugs & rock-’n’-roll. Han blir nära vän med Penny Lane (Kate Hudson) och andra purunga ursöta groupies runt bandet. Men medan han förgäves försöker få en intervju med Stillwaters ledare Russell Hammond (Crudup) innan deadline och studierna börjar, så börjar William mer och mer förälska sig i den mystiska Penny Lane.

Filmen har flera roliga scener och är framförallt oerhört charmig som helhet. Dessutom älskar jag musiken och inblickarna i rocklivet. Men ibland kan det faktiskt helt enkelt bli lite för gulligt. Karaktärerna får inte heller så stort djup. Allt är så enkelt för den unge William, som omedelbart blir accepterad och hanterar turnélivet utan minsta problem trots sin ålder och brist på erfarenhet. Ja, intrycket är att händelserna ses genom en romantiskt softad lins.

Musiken från perioden strax innan punken klampade in är tidvis riktigt bra. Man kan få intryck av att Stillwater är en något omskriven version av legendariska Led Zeppelin (1968-1980), som hela tiden nämns i filmen.