Manuela jobbar som sjuksköterska i Madrid. Hon bor med sin sjuttonårige son Esteban som drömmer om att bli författare. På Estebans födelsedag bestämmer de sig för att gå på en teaterföreställning, ”Linje lusta”, ett intresse de båda delar. Efter föreställningen ställer sig Esteban i ösregnet och väntar på en aktris som medverkar i pjäsen, för att eventuellt få en autograf. Men efter olyckliga omständigheter omkommer han i en trafikolycka.

Stor sorg uppstår naturligtvis. Manuela återvänder till Barcelona, varifrån hon flydde för arton år sedan när hon bar på Esteban. Nu för att berätta för den hemliga fadern om den stora förlusten.

Den röda tråden i filmen blir till ett garnnystan, men ett välnystat sådant. Regi och manus står Pedro Almodovar för, mannen som har samma frisyr som Bart Simpsons mor. Han har tidigare gjort filmer som "Köttets lustar", "Kika", "Höga Klackar", "Bind mig, älska mig", "Kärlekens matadorer" och "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Han är känd för sina goda kvinnoporträtt i dessa omtalade filmer, så även här. Kvinnorna står i centrum och männen skildras som någonting katten släpat in. (Vore kanske en fråga för Jämställdhetsombudsmannen?)

Här porträtteras kvinnor / män med silikonbröst upptill och snopp nertill, en gravid nunna, Chagallförfalskare, knarkare, lesbiska skådespelerskor, ja listan kan göras lång. Det är färgstarkt och temperamentsfullt precis som Spanien självt. Tapetval och inredningar är minst sagt färglada och våldsamt epilepsiframkallande. Släng dig i väggen Martin Timmel, se och lär till nästa avsnitt av "Äntligen hemma".

Filmen handlar om livet självt, kärleken och konsten. Den pendlar mellan skratt och gråt och humor och allvar. Den belönades med en Oscar för bästa utländska film, och jag förstår till viss del varför. Det är snyggt som en färgsprakande tavla. Men det roar bara på ytan, känslorna tränger inte igenom.