En bit in i filmen börjar jag ledsna. Jag klarar inte det här, tänker jag. Ännu en inzoomning på Helena Christensens ansikte och jag reser mig och går. Så kommer den, närbilden. Och jag förblir sittande. Jag är trots allt där för att recensera. Efter ett tag kan jag det liksom. Läpparna, skuggorna som markerar hennes käkben, tomheten i blicken. Ett ansiktsuttryck kan säga mer än en hel uppsättning av repliker. Säkert, men inte i Allegro. Här klipps ansiktsbilderna ihop till en aldrig upphörande bildserie, som bara fortsätter och fortsätter utan att jag för mitt liv kan begripa vad den betyder. Christenson är vacker, ok. Hennes rollfigur verkar bekymrad, helt klart. Förhållandet mellan henne och Zetterström (Ulrich Thomsen) är inflammerat, visst. Men varför? Vill jag skrika. Eller egentligen inte. Så mycket engagemang framkallar aldrig Allegro.

Det finns en handling också. En tröttsam och ganska tam sådan om en kompositör som lever och verkar i Köpenhamn. Han heter Zetterström och till en början ser hans vardag ut som de flesta andras. Med den skillnaden att han spenderar största delen av sin vakna tid vid pianot. Så händer något och Zetterström tappar minnet. Hans förflutna är plötsligt utraderat ur hans minne och istället inkapslat i den nya stadsdel som invånarna i Köpenhamn kallar för Zoonen. Ja. Zoonen. Det är precis så konstigt som det låter.

Skådespelarinsatserna är det egentligen inget fel på. Både Christensen och Thomsen finner sig i sina roller. Tråkigt bara med den handlingen. När Zetterström väl inser att han tappat minnet påbörjar han sin kamp för att återerövra sina minnen. Ett hemlighetsfullt vykort blir en inbjudan till den annars otillgängliga Zoonen och väl där presenteras Zetterström för fragment efter fragment ur sitt tidigare liv. Under resan lär han sig lita på andra människor, men han brottas ständigt med frustrationen över att inte förstå vad som pågår. En frustration jag helt delar.