Det finns ett stort problem med genre-klassiker, och det är att de vanligen åldras ganska påtagligt. Vad biopubliken upplever som spännande och nyskapande är för den som tio eller tjugo år senare ser filmen på TV bara tråkigt och klyschigt. Allt för många filmer har lånat allt för mycket därifrån, och många av dem är objektivt sett faktiskt bättre än originalet.

John Carpenters Alla helgons blodiga natt är en av dessa klassiker som åldrats på ett ovärdigt sätt. Dess historia om den ondskefulle psykopaten Mike Myers som efter att ha rymt från ett mentalsjukhus återvänder till sin hemstad för att döda oskyldiga ungdomar är idag allt för simpel, på alla sätt och vis. Jag försöker verkligen att uppskatta den men sitter mest och gäspar. Inte ens sedan det oundvikliga knivmördandet kommit igång, efter nästan en timme, kan jag hålla tillbaks gäspningarna. Först vid slutuppgörelsen mellan Mike och huvudpersonen Laurie tycker jag det blir en aning spännande.

Fast på en rent intellektuell nivå kan jag ändå hysa viss förståelse för det sena 70-talets biopublik som tyckte filmen var en höjdare. John Carpenter har i mycket gjort ett kompetent jobb och Jamie Lee Curtis är bra i huvudrollen. Det enda som är direkt dåligt är den påfrestande musiken, komponerad av Carpenter själv. Med andra ord: Har du aldrig tidigare sett en teen slasher kanske du tycker Alla helgons blodiga natt är spännande. I övrigt kan jag endast rekommendera den till filmvetare, recensenter och de allra mest inbitna skräckfilmsfantasterna. Alltså de vilka kan ha intresse av att se den för det rent filmhistoriska värdets skull.

För er andra gäller: Lika lite som man bör dricka mjölk med passerat bäst före-datum bör man se film med passerat bäst före-datum!