David Gordon Green var en av de mer populära regissörerna vid Stockholms Filmfestival 2000. Då hade hans debutfilm George Washington släppts och det var tal om det nya underbarnet från White Trash Village, USA. Terrence Malicks arvtagare och kanske någon som kunde starta ett New Hollywood Revisited. Filmen om några ungdomar i en liten stad i North Carolina var på många sätt lik Harmony Korines Gummo, men med en mer flytande poesi i bildspråket och en miljöskildring som erinrade om, ja just det, Malick.

Greens andra långfilm, All the real girls, gör en liknande småstadsskildring, fast med äldre ungdomar. När man ändå diskuterar vibbarna av New Hollywood (var och tittade på dokumentären A decade under the influence just innan visningen av denna film) är länken till Peter Bogdanovichs Den sista föreställningen ganska nära till hands. I centrum står Paul (Paul Schneider som även arbetat fram manuset) som blir kär i en av sina vänners lillasyster Noel (Zooey Deschanel från Almost famous). Betraktad som killen som legat med alla, blir han nu tvungen att bevisa att han verkligen är kär i Noel. En metod är att avvakta med sexet, medan Noel själv begrundar hur länge det dröjer innan hon kommer att få förlora oskulden. Hennes storebror Tip ser inte med blida ögon på deras relation och vid sidan om det hela står barnslige Tracy, även kallad Bust-Ass, och småflirtar med Noel med frågor som vem hennes nr. 2 skulle vara om hon inte fick vara med den hon var kär i.

Miljöbiten är fortfarande Greens starka kort med hovfotografen Tim Orr som god assistent. Småstaden påminner om det USA fotografierna i slutcollaget i Dogville visar upp - sönderfallna skjul, rostiga bussar kvarlämnade ute i skogen, tysta utrymda fabriker. Människan har trampat på naturen och sedan lämnat den åt sitt öde. En process som Green verkar brinna för att skildra. I fusionen mellan naturens sakteliga förmultnande och den mänskliga gemenskap som växer upp i dess närhet, ser Green till att komplicera karaktärernas mognande. Det är nästan som om de stannar i sin mentala växt, även om de mer än gärna diskuterar sin existens. Allt får helt enkelt gå i sin sävliga takt. Dessutom gillar Green att anknyta denna ödesbestämdhet till en slags ceremoniell rituallitet - paraden i George Washington får här en uppföljare i en ytterst tillgjord clowndans på ett barnhem.

När det kommer till dialogen mellan karaktärerna tappar All the real girls i styrka. Medan debutfilmen var sparsmakad i dialog och lät miljöerna till viss del tala för karaktärerna, blir intrigen här väldigt tydlig och på många sätt banal. Kärlekshistorien mellan Paul och Noel är ömsom vacker (i stunderna av tystnad), ömsom väldigt seg. Kanske är det det trista manusets fel, men mest skyller jag nog bristerna på Paul Schneider. Han är inte tillräckligt uttrycksfull för en huvudroll (och var även en plåga i den ännu sämre festivalfilmen Crude) och gör med sin ständiga närvaro att man tappar intresset när känslorna ska svalla som mest. Även om birollsinnehavarna Shea Whigham (Tip), veteranen Patricia Clarkson (Pauls mamma) och framför allt debutanten Danny McBride som Bust-Ass gör kärnfulla inhopp, blir Greens andra film något av en besvikelse. Som en poetisk betraktelse av ett förmultnande USA håller han fortfarande lågan vid liv, men i det mänskliga samspelet är han fortfarande för grön.

Fotnot: Filmen har inte haft svensk biopremiär, men recenserades i samband med att den visades på Stockholms Filmfestival 2003.