Dansa som en fjäril, sticka som ett bi. Bakom dessa visdomsord stod den största av idrottsmän (ja, egentligen myntat av hans assistent Bundini Brown, men ändå). Mer än en tungviktsboxare som tog hem världsmästartiteln hela tre gånger under sin karriär, var det snarast hans åtaganden vid sidan av ringen som gjorde honom till den store legendaren. För i motsats till vad IOK-ordförande Gunilla Lindberg en gång sade, har idrott alltid haft med politik att göra. Vare sig hon vill erkänna det eller inte. Muhammad Ali var helt enkelt den utövaren som synliggjorde det.

Michael Manns Ali inleds med en joggande Cassius Clay som tillfrågas från en polisbil om varför han är ute och springer så sent om natten. Bilderna mixas med den dåtida världsmästaren Sonny Listons triumfer i ringen och serveras till ett superbt Sam Cooke-medley. Jublet stegrar ända fram till att Cassius smäller upp dörrarna till presskonferensen och kör igång sitt klassiskt kaxiga hånande av världsmästaren.

Innan filmen satte igång hade jag två hypoteser i huvudet – dels att filmens kvalitet skulle hänga på huruvida Will Smith verkligen kunde axla kungamanteln trovärdigt (dvs inte vara sig själv) och dels det märkliga faktum att jag inte minns filmens svenska biopremiär kanske berodde på att han misslyckades med denna bedrift. (Det blev aldrig nån premiär, så jag mindes rätt.) När Smith/Clay kliver in i pressrummet avgörs filmens öde och det blir varken ris eller ros. Will Smith har lyckats att såväl utseende- som stilmässigt skaka av sig alla synliga spår av Fresh Prince, men, och det är ett stort men, det är väldigt svårt även i de bästa av stunder att se honom som Muhammad Ali.

Manns film förutsätter att publiken har viss koll på vem Ali var, men främst på hur tiderna för hans entré såg ut. En bra tretimmarslektion som kan påvisa den omedelbara förhistorien till där Ali tar vid, är Spike Lees Malcolm X. Ett USA där medborgarrättsrörelsen förde en hård kamp mot samhällets diskriminerande orättvisor. Ett land som tog kål på såväl Martin Luther King och Malcolm X och framför allt en nation som länge sagt sig liberalt, fast samtidigt byggde upp en vrångbild av svarta människor. När de afro-amerikanska idrottsmännen tog hem alltfler segrar, byggde (de vita) medierna upp bilden av den svarte mannen som fysiologiskt överlägsen, men mentalt underlägsen. Det var i denna kontext Muhammed Ali klev fram. I ringen blev han 1964 världsmästare efter en övertygande triumf över Sonny Liston (vilket repriserades ett år senare). Vid sidan av ringen kastade han bort sitt slavnamn Cassius Clay, gick med i Nation of Islam (samma organisation som Malcolm X en gång tillhört) och uttalade sig alltmer i black power-rörelsen. När han 1967 vägrade inkallas till militärtjänst ("The Vietcong never called me nigger") dömdes han till fem års fängelse och förlorade såväl världsmästartiteln som sin boxarlicens.

Mann kör stilmässigt vidare i samma utdragna tempo som han uppvisade i Heat och på många sätt fulländade i Insider. Få regissörer i Hollywood skulle väl som honom använda slow motion-scener utan att det pågår en actionsekvens. Bara för att fånga karaktärernas andetag eller blickar, ofta i deras mer ansträngda stunder.

Tyvärr har han inte Al Pacino, Robert De Niro, Russell Crowe eller Diane Venora till förfogande denna gång. Utöver en nästan fullkomligt oigenkännlig Jon Voight som klassiske sportreportern Howard Kosell och en överraskande bra Mario van Peebles som Malcolm X, är skådespeleriet överlag tunt. Främst Will Smith som saknar all den glöd som gjorde Ali så lysande. Har man sett Leon Gasts Ali-dokumentär When we were kings vet man vad jag pratar om.

Märkligt nog har Michael Mann ändå gjort en ganska bra film, om man ser till hantverket. Fotot är riktigt läckert och ljudarbetet mastigt. Synd bara att den rätta stämningen inte infinner sig. Än mer synd när man inser vilken otroligt bra (och verklig) historia som ligger till grund för det hela. Rumble in the jungle-matchen i Kinshasa mellan Ali och George Foreman är ju i princip grund för samtliga Rocky-filmer (fast med undantaget att där är den vita otippade boxaren som knockar Ali-iska Apollo Creed). Protesterna mot det amerikanska samhällets segregering var minst lika starka som de andra mer intellektuella frihetskämparnas. Och Alis rappande profetior i TV om sina motståndares framtida nederlag är ju helt sanslösa. Men trots alla förtjänster hamnar Ali i skuggan av ovannämnda besläktade filmer – Spike Lees Malcolm X-epos och Leon Gasts dokumentär. Det blir helt enkelt ingen knockout.