De flesta av Werner Herzogs aficionados nämner nog Fitzcarraldo (1982) som det av hans verk de håller högst. Jag brukar, milt överseende och inte så lite högfärdigt ursäkta det med att de antagligen sett denna film innan de sett Aguirre - Guds vrede, som måste hållas för denne tysks magnum opus. Jag vet inte hur många gånger jag sett Aguirre, men de är otaliga (i det här fallet liktydigt med sex, sju), och jag har flera gånger "råkat" slå över till den kanal som just för tillfället visat filmen, bara för att fascinerat fastna där och följa den till det så bittra slutet.

Första gången Aguirre gick på svensk TV var den 1:a december 1973 och ja, det var svensk premiär. Bio har den bara visats på i efterhand i nån retrospektiv, och när jag nu skulle skåda fimen på DVD för första gången måste jag erkänna min besvikelse att den inte släppts i bredbildsformatet - tills jag insåg att denna film, med stöd från en lokal TV-station, spelades in i TV-format, eller 1,37:1, för att vara exakt. Den har alltså aldrig existerat annat än i detta format, vilket kommer som en överraskning för en som trodde han visste allt om denna märkliga film om spanska conquistadorer, erövrare, i Sydamerikas djungler anno 1561...

Men varför gjorde en okänd tysk en film om spanska imperialistsvin på lika hänsynslös som ödesdiger jakt efter El Dorado, Guldstaden som aldrig existerat? Tja, vid den här tiden gjordes det massor tyska bratwurst-westerns, och dessförinnan hade det gjorts en hel del spaghettiwesterns, och den insatte vet ju att den typiske spaghettiwestern spelades in i Spanien med italienska och amerikanska skådisar, för tyska pengar. Med tiden ville tyskarna ha med några av sina egna publikdragare, precis som de gärna sätter en tysk i en Beck- eller Hamiltonfilm. De pröjsar ju, så...produktplacering, kallas det. Föga visste jag dock om detta då jag såg fimen första gången 1973. Som tyskättling var man ju "tvungen" att titta när det visades tysk långfilm i den svenska televisionen, som så ofta skällts för att vara statlig när den i själva verket ägs av facköreningarna och arbetsgivarareorganisationen SAF.

När Gonzalo Pizarro på nyårsafton 1560 (i själva verket dog han 1548, men skit i det) bestämde sig för att dela upp den misslyckade expeditionen till El Dorado i två delar - en som skulle söka vidare och en som skulle återvända i sökan eter föda, jäste det redan bland expeditionens deltagare, en surdeg som sockrades av underbefälet Don Lope de Aguirre, alias Klaus Kinski i sitt livs roll, och som också blev droppen. Men Aguirre bidar sin tid, smider ränker och vet att utnyttja första, bästa situation; han och Pizarro befinner sig i den halva som fortsätter mot El Dorado, och de har gett sig av på två flottar i den futila jakten på El Dorado, den Gyllene Staden som Kjell Höglund 1980 oblygt bad om riktningen till i "Visa mig vägen till El Dorado" (Kjell Höglund är väl den ende av Sveriges trubadurer som inte supit ihjäl sig, och därmed förpassats till "kultstatus", 35+ år och 20 skivor till trots). En morgon är besättningen på en flotte dödad av "indianerna" ("indian" är ett lika fult ord som "neger", och "indio" motsvarar "nigger" - själva föredrar befolkningen som regel att kallas indígenos, alltså "indigener", som dock är ett allt för okänt, svenskt ord, så förlåt mig för att jag genomgående använder ordet "indianer".

Med sex döda soldater och indianerna flydda, är det inte så konstigt om Aguirre snabbt väljs till ny Führer (i beydelsen ledare, men här väljer jag medvetet att använda ordet Führer, som innebär så mycket mer), dock ej utan hot och viss "övertalan". Med fruktan som sin ledsagare styr Aguirre nu kosan/flotten mot Staden klädd i Guld, och lika snabbt som smart utser han adelsmannen och pellejönsen Don Fernando de Guzmán (välkände Peter Berling, skådad i flera filmer av Fassbinder och Herzog, men även nu senast i Gangs of New York) till inte mindre än kejsare av El Dorado. Vansinnet har börjat. Färden över Río Huallage i dagens Peru tar dem inte mot rikedom och ära, utan rakt ner i avgrunden. Inte förrän en häst i nån sorts symbolisk, nästintill spöklik, handling (dock ej arrangerad, utan nånting som "bara hände", enligt Herzog själv), hoppar överbord och simmar i land och stannar där, på en minimal landtunga i den annars helt igenväxta djungeln, börjar Aguirre tappa modet och inse det meningslösa i att fortsätta färden. Då har de redan reducerats i både antal och moral, mest å grund av sjukdom och giftpilar, men även i diverse gräl mannarna emellan.

Filmen följer männen "to the bitter end", och man kan ju undra vad som gör denna film så Stor. Är det Kinski? De flesta anser det. Är det Herzog? En del tycker det. Är det Popol Vuh? Ingen tycker väl det, utom möjligen övertecknad och en och annan, mossig, initierad skribent ytterligare. För mig utgör dessa tre nämligen den Heliga Treenigheten, och då åsyftar jag inte Fadern, Sonen och den skenhelige Anden i flaskan. Jag avser självklart Werner Herzog, Popol Vuh och Klaus Kinski. I nämnda ordning. För Herzogs bästa filmer hade aldrig kommits ihåg utan Kinski eller Popol Vuh. Och medan "alla" känner till Klaus Kinski (1926-1991), så känner i princip ingen i Sverige till Popol Vuh, men det skiter jag på hela vägen härifrån São Paulo, där jag sitter just nu och skriver dessa mindre ödmjuka rader. För Popol Vuh är något så väsentligt som ett band som förtjänar minst lika mycket respekt som nånsin Bach, Hendrix, Pink Floyd, Sex Pistols, Tangerine Dream och Hawkwind. I alla fall i min bok. Utan Popol Vuh hade ingen känt till Herzog, men utan Herzog hade Popol Vuh fortfarande varit där de är idag, ett band som passerat kultstadiet och fått ett erkännande, ett erkännande av den typ man brukar erhålla när man dör, och visst...huvudpersonen Florian Fricke dog mycket riktigt 2001 (han föddes 1944). Antagligen för att hans dotter "tvingade" honom att spela in en techno-CD, efter att i 20 år ha skapat i det närmaste sakral musik med sitt band Popol Vuh, som för den icke-beläste är namnet på maya-indianernas "bibel", den som säger att jorden går under år 2012.

Popol Vuh debuterade med Affenstunde ("Aptimmen") 1970, och fanns bland pionjärerna i den tyska elektronmusikskolan. Långt före Kraftwerk, samtida med Neu! och efter (så klart) de eviga MÄSTARNA Tangerine Dream och deras lärjunge, Klaus Schulze (som ju lirade tummor på deras första LP 1970). Popol Vuh lämnade dock snabbt elektronmusiken till förmån för den sakrala, närmast religiösa och körbaserade musiken, och den kan inte riktigt beskrivas utan måste höras. Soundtracken från alla Herzogs filmer finns idag lätt åtkomliga via Amazon (ja, de kostar PENGAR), emedan en annan fick kämpa i 20+ år innan jag fick ihop de 20 första LP:na. Den stämning Fricke och hans Popol Vuh skapar med sin musik kan inte, bör inte och får inte unerskattas. Mellotronen, denna underbara föregångare till den mera ruttna samplern, bygger mjuka bakgrunder av ödslig, ödesmättad och ödesdiger stämning som ingen annan filmmusikkompositör på detta klot, Graeme Revell (ex-SPK) inkluderad.

Filmen gjorde Kinski bekant utanför den vanliga kretsen (han hade gjort massor av skit i Hollywood hela 60-talet - och en hel del bra), och han accepterades som i alla fall något av en stjärna, men mer som ett Arschloch, för att använda tysk vokabulär. Ett rövhål, helt enkelt. Han trodde så på sin egen storhet eter de relativa framgångarna med Aguirre att han gjorde sig snart sagt omöjlig med vissa regissörer, medan han hos minde erkända filmmakare kammade åt sig feta arvoden för få dagars jobb utan knot. Hans rykte dök upp då och då (eller snarare: när det passade honom - och hans bankkonto), därmed inte sagt att han var en bluff (därmed inte heller sagt att han inte var det...), men han blev helt enkelt  "galen" när det passade honom.

Aguirre - Gud vrede är filmkonst på dess allra, allra högsta nivå, och den som inte förstått det efter denna, smått förvirrade "recension" är ursäktad då jag, för det första, har ett ett helvete med alfabetets tre sista bokstäver här i Brasilien, och för det andra just halsade in 14:e öl. Aguirre rockar inte röv direkt, men den som inte älskar Aguirre gillar inte film och har antagligen inte läst hela vägen hit (jag somnade själv efter halva vägen...). Aguirre - Guds vrede är ett stycke filmhistoria, en av världens bästa filmer någonsin, och den dag jag har tid ska jag åta mig att diskutera den rasism som både Herzog och Kinski anklagades för, men som enbart Herrn Kinski har anledning att stå till svars för trots sitt ursprung som plågad polack. Att han sen är död är en annan sak. Hans vidrigheter är/var oförlåtliga, men har smittat ner alltför mycket av filmen och dess fenomenale regissör, den ofta briljante, ibland skittriste Werrner Herzog (f. Werner Stipetic, 1942). Han kan dock sägas vara i viss mån ursäktad då han tvingades bo ihop med Klaus Kinski vid blott 13 års ålder, om än för en kort period. En natt förstörde KK hela inredningen och slog den i bitar, mindre än 2 cm eller nåt. Tro fan han blev en knepig regissör...