Med tysta bilder på en stilla dansande kvinnas höft börjar Silvio Soldini sin film Agata och stormen. Kroppen visar sig tillhöra Licia Maglietta som spelar Agata. Det är morgon och hon förbereder sig hemma för att gå iväg till sin bokhandel. Inledningen ger en fingervisning om att vi kanske inte ska vänta oss den eldfängda film som titeln indikerar. Soldini tassar nämligen i stora delar av filmen runt, utan att någonsin få till skärpan i själva berättandet. Det är synd eftersom intrigen, miljöerna och persongalleriet inbjuder till en långt bättre film än vad som nu blivit fallet. I centrum står den känslosamma Agata som får datorer och andra elektroniska apparater att kortslutas när hon blir upprörd. Hon står sin lillebror Gustavo (Emilio Solfrizzi) nära. Han är en berömd arkitekt gift med en psykolog som ger äktenskapsråd i ett eget TV-program. Livet förändras när det visar sig att Gustavo är adopterad. Upp dyker Romeo(Guiseppe Battiston), Gustavos riktige bror, en charmör som trots att han älskar sin fru ständigt bedrar henne på sina resor som försäljare.

Berättelsen är en mix av komedi och melodram. Inslag av komedi finns till exempel när Agata plockar fram böcker vars läsning lockar fram både mäns och kvinnors passion. Då påminner hon en del om Juliet Binoches rollfigur i Lasse Hallströms Chocolat. I första hand lutar sig filmen ändå mot melodramen utan att kunna skapa den sympati för personerna som krävs. Runt alla karaktärer svävar hela tiden ett behärskat lugn, vare sig de är glada, sorgsna eller arga. Det gör att olikheterna dem emellan aldrig framträder. Trots att Gustavo och Romeo kommer från helt skilda miljöer märks den skillnaden inte alls. Att Gustavo är en välbärgad och stadgad familjefar, medan Romeo njuter av sitt kringflackande liv som ger honom möjligheten att träffa andra kvinnor, verkar sakna betydelse för hur de båda framställs filmen igenom. Filmens absolut svagaste karaktär är dock Gustavos fru, äktenskapsrådgivaren doktor Silvestri, spelad av Marina Massironi. Hon har en hopplös uppgift att försöka få något vettigt ur sin rollfigur. Jag vet inte om Soldini försöker parodiera något verkligt program på italiensk TV och att jag därmed som svensk missar någon poäng, men det var länge sedan jag såg något så förutsägbart trist som doktor Silvestri. Snarstucken och enfaldig går hon filmen igenom och häver ur sig plattityder av typen "Varför får jag alltid veta sist? Jag vet mer om vårt parkettgolv än om dina innersta känslor!"

Det är knappast genom en kvick och intelligent dialog som Soldini lockar fram skratt. I stället är det inför en del oväntade bilder som skratten inhämtas. Som när en cyklist stående på ett ritbord demonstrera hur länge han kan hålla balansen i en velodrom. En scen som blir roligare om man känner till hur velodromtävlingar brukar se ut. Filmens miljöer är genomtänkta samtidigt som de ständigt skiftar, från den stressande stadsmiljön till lugnet på landet. Bilderna är hela tiden mycket välkomponerade och vackra. Till och med toaletterna är snygga. Medvetet försöker Soldini skapa en perfekt artificiell filmvärld med hjälp av grälla färger. I det avseendet liknar Agata och stormen Pedro Almodóvars filmer. Dessutom vill filmen framstå som både känsloladdad och sensuell, men i längden tycker jag att Soldinis bilder av vackra människor och inventarier blir lika intressant som att bläddra i en modekatalog.