Meg Ryan som boxningsmanager, låter det som upplägget för en bra film? Nej, tänkte väl det. Faktum är att det låter som upplägget till en riktigt, riktigt usel film. Meg Ryan är för mig, med alla sina romantiska komedier i ryggsäcken, språkrör för hela genren av "klichéfyllda romantiska komedier med sockrade slut". Även om Meg Ryan ska ha tuffat till sig lite på sistone i och med In the Cut från i fjol och nu denna film, så har jag mycket svårt att se henne i denna roll. Det blir lite av samma effekt som i Troja där Brad Pitt tramsar runt i ett skinnskynke, man ser inte karaktären, utan bara skådespelaren bakom karaktären. Jag kan dock tänka mig att reklamblad som Cosmopolitan och Vecko-Revyn blir alldeles till sig över filmen.

Jackie Kallen (Meg Ryan) övertar efter en dispyt med sin chef Sam LaRocca (Tony Shalhoub), boxningspromotor i den stora ligan, kontraktet till en boxare på dekis. Jackie är övertygad om hon är bättre lämpad som boxningsmanager än sin hänsynslösa chef. Det bör kanske nu nämnas att Jackie fått sina boxningskunskaper från sin pappa, som var en framgångsrik boxningstränare. Det visar sig dock att hennes boxare är en hängiven sprutnarkoman. Som av en slump finner hon dock en ny boxare i Luther (Omar Epps), den snubbe som barkar in i lägenheten för att inkassera en knarkskuld med våld, när hon gör ett hembesök hos sin boxare. Så istället för den nerdrogade boxare hon fått, värvar hon den före detta boxaren Luther, som numera försörjer sig som knarklangare. Till sin hjälp övertalar Jackie Felix Reynolds (Charles Dutton, som också stått för regin), framgångsrik före detta boxningstränare, att träna upp Luther till en fullfjädrad boxare. En kvinna som boxningsmanager är dock långt ifrån normen inom branschen, varför hon stöter på hård patrull i de lojala medlöparna till den Elaka boxningsmanagern LaRocca, vilket bland annat yttrar sig i att Luther inte får gå några boxningsfighter. Jackie lyckas dock med sin kvinnliga charm och listighet gå runt bojkotten gentemot henne och påbörja strävan efter en titelmatch mot LaRoccas boxare.

Tydligen är det så att denna film baserar sig på "a true story", en sann berättelse, vilket får i alla fall mig att dra öronen åt mig. Jag vet att det finns många som ser en film baserad på verkligheten som en kvalitetsstämpel, fastän det oftast handlar mer om ett försäljningsargument än viljan att berätta Den Sanna Historien som är anledningen till användningen av begreppet. Så tillåt mig tvivla.

Upplägget för filmen är rätt klassisk för sportfilmer; en underdogs strävan mot toppen med alla de problem det innebär. En kvinnlig boxningsmanager är det enda som bryter mot schablonen. Utan Meg Ryan som dragplåster hade denna film passerat obemärkt, nu när hon är med så stjälper hon mer än hjälper. Jag medger dock att mina värsta farhågor om filmen inte besannades. Den är inte så klichéfylld som den lätt skulle kunna vara och den innehåller, tack och lov, ingen romans för Ryan, eller ens Tom Hanks för den delen, prisa gudarna! Det tycks som om man någonstans någorlunda har försökt behålla fötterna på jorden. Likväl är detta inte mer än en axelryckning som kanske fungerar som en kompromiss till "parfilm" - boxning åt mannen, Meg Ryan till kvinnan. Är det inte så könsrollerna ser ut?