Sabata (Ehi, amico ... c´e Sabata, hai chiuso!, 1970) och Sabatas återkomst (E tornato Sabata ... hai chiuso un´altra volta!/The return of Sabata, 1971) hette de två genuina Sabata-rullarna med Lee Van Cleef i huvudrollen. Bägge regisserade av pseudonymen Frank Kramer (Gianfranco Parolini). Men efter den internationella framgången med den första Sabata-filmen lät Kramer helt sonika ändra titel på den här rövarhistorien och vid dubbningen till engelska även se till att Yul Brynners rollkaraktär Indio Black bytte namn till Sabata. Allt för att åstadkomma mer skönt klirr i biljettkassorna. Brynner (född.1915-död.1985) gör här sin enda italienska cowboyroll och är fjärran från inspirationen han visade i klassiska Hollywoodwesterns som John Sturges 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Men en Brynner på halvfart är ändå bättre än mycket annat vi sett i italiensk cowboykostym och han gör sin Sabata med en ironisk grimas. Cigarrtuggande, helt klädd i svart och minst lika snabb med puffran som Van Cleef.

Handlingen tilldrar sig föga originellt i revolutionens Mexiko och en massa skrupelfria män med Sabata i spetsen är på jakt efter guld. Alla är skurkar men otäckast är en österrikisk överste Von Skimmel (spelad av Gerard Herter) som lyder under kejsar Maximilian. Pedro Sanchez (född.1924-död.1995, hette egentligen Ignazio Spalla) är Sabatas sidekick Bruno. Sanchez gör samma typ av kolerisk tjockis som han porträtterat i Kramers övriga Sabata-filmer. Men vad som skänker Adios, Sabata rejäl kultstatus är Dean Reeds medverkan. Reed (född.1938-död.1986) var en framgångsrik amerikansk popartist som av ideologisk övertygelse hoppade av till öst. Han blev omåttligt populär i kommuniststaterna och gick under smeknamnet "den röde Elvis". Reed dog under mystiska omständigheter (självmord?) och nu planerar Hollywood en storfilm om hans liv med Tom Hanks (varför just han?) i huvudrollen. Parallellt med musikkarriären spelade Reed in många filmer av det mer lättviktiga slaget. Han medverkade inte minst i flera italienska westerns men jag har bara sett honom i denna. Här föreställer han den elegante småskurken Ballantine som slår sig ihop med Sabata. Revolutionen finns bara med som en kuliss och Kramers syfte med filmen är som vanligt strikt kommersiella.

Ypperlige fotografen Sandro Mancori gör rent akrobatiska kamerarörelser och skottdueller blir till våldsbaletter. Bruno Nicolai (född.1926-död.1991) är ansvarig för den sköna, Morricone-influerade musiken (eller om det var Nicolai som inspirerade Morricone en gång i tiden? De bägge herrarna lär ha blivit osams om saken. Själv skiter jag i vilket, alla soundtracks signerade Morricone eller Nicolai är ljuv musik för öronen!) men som helhet är det en rörig och tröttande film. Såg den för första gången som tolvåring på Cosmorama middagsbio och just denna föreställning blev det en smärre brand i biografen så lokalen fick utrymmas. Men det hela var snart under kontroll och Sabata kunde fortsätta sina äventyr. Men en liten notis i morgonbladet blev det allt.

Censuren fick ett tufft jobb med Adios, Sabata. 1971.06.29 beslöt man att  be Sabata dra åt helvete och förbjöd filmen. Men 1972.02.10 godkändes en kopia med fem små klipp (scen med man hängande i rep; strid i ravin; strid vid kloster; scen med man som kläms ihjäl; och strider i fortet ansågs för starkt för den svenska biopubliken). Filmen premiärvisades (1972.03.27) på bland annat Rigoletto i Stockholm.