Det är inte lätt att vara manusförfattare. Mycket jobb, lite betalt och minimal cred. Nåja, det första kanske stämmer. Huruvida de andra två faktorerna är korrekta, och i så fall kommer hålla i sig är nog inte längre en fråga för författarfacket. I frontledet för kampen står snarast Charlie Kaufman.

Normalt när man talar om metafilmiska filmer brukar det antingen handla om referenser eller plagiat (t ex Brian De Palmas ständiga anknytningar till Hitchcock), eller filmer som handlar om filmskapande, t ex Altmans Spelaren eller Egoyans senaste Ararat för att botanisera bland en vid mängd rullar. När man diskuterar Kaufman hamnar det snarast på en metafysisk nivå. Det stod redan klart i Malkovich-filmen och blir ännu tydligare i Adaptation som på många sätt är en uppföljare till den förra.

Charlie Kaufman lever med sin bror Donald (jag talar nu om filmen) och har svår prestationsångest inför att komma igång med ett nytt manus. Han vill så gärna göra en filmatisering av boken Orkidétjuven (som för övrigt också existerar på riktigt). Den ska vara verklighetstrogen, inga knarksmugglare, inga biljakter, helt enkelt en ärlig film om blommor som dessutom ska få publiken att förstå hur fint livet är. Men hur fint är det egentligen? Och hur lätt är det att skriva en film om blommor?

När Kaufman börjar inse svårigheterna dröjer det inte länge förrän hans sessioner framför datorn slutar i ändlösa haranger om klyschor, förutsägbarheter och allt det som inte får skrivas in i en hyllad författares manus. Det handlar helt enkelt om den där svåra ”andra skivan”. (Även om Human Nature faktiskt redan har kommit emellan.) Och vore det inte nog med trubbel, visar det sig att hans tvillingbror Donald som saknar pretentioner, är en rackare på att skriva klyschiga thrillermanus som är precis vad filmbolagen förväntar sig. Det dröjer inte länge förrän ångesten vältrar över i narcissistisk självrannsakan, vilket i sin tur hamnar i manuset.

Charlie Kaufman är alltså både manusförfattare och rollfigur i Adaptation, så även hans fiktive broder Donald. I en välbalanserad limbo mellan verklighet och film befinner han sig, om han nu ens existerar. Rykten har sagt att Kaufman egentligen är en pseudonym för ett helt kollektiv åldrade busungar, där såväl regissören Spike Jonze, Jackass-gänget och även Tarantino ingår. Vad man ska lita på är osäkert. En sak är säker - den sofistikerade nivån av självreflektion, berättarkunskap och insikt i filmmediets grundläggande principer är alltför hög för att komma från Steve-O. Dessutom är det ett faktum att parallellerna mellan Kaufman som rollfigur och John Cusacks Craig Schwartz i I huvudet på John Malkovich mer än en gång korsar varann. Den tragiska bristen på social kompetens, folks oförstående inför deras konstnärsskap och sist men inte minst den sexuella frustrationen är alla närvarande.

Adaptation är bortom alla reflexiva resonemang om skapandeprocessen en intelligent film i andra sammanhang. Karaktärernas tragiska sökande efter kärlek blir aldrig enkelspårigt. Berättelsen i berättelsen - sökandet efter den sällsynta orkidén - har större betydelse än dess simpla natur och blir just det där gåtfulla som Charlie inte kan sätta fingret på när han försöker skriva sin berättelse. Men samtidigt har han ju skrivit den!?!

Huruvida Kaufman är schizofren, flera olika personer, kanske den mest geniale manusförfattaren eller enbart den mest ensamme av dem, är oväsentligt. Adaptation är på samma gång kritik av film som kommersiellt medium som satir av dess produktionsförhållanden, på samma gång en bländande skådespelartriumf av huvudrollskvartetten (Cage bör räknas dubbelt) som ett dekret att det går att göra stor humor av seriösa karaktärer, och framför allt en film som jag redan nu vet att jag aldrig kommer tröttna på att se om.