Beatles musik har nog en speciell plats i mångas hjärtan. Den definierade inte bara 1960 - talet utan har fortsatt att ständigt fånga nya generationer. Då jag själv som fjortonåring upptäckte Beatles förändrade det mitt musiklyssnade (och liv) i grunden. Då man nu har gjort en filmmusikal baserade på bandets låtar, har intentionerna troligtvis varit att lyfta fram musikens tidlösa kvalitéer men även skildra det unika med 1960 - talet som epok. Man greppar efter något större än en karbonkopia av Mamma Mia då man visar hur ett kompisgäng i New York förändras under årtiondets gång. Allt naturligtvis tonsatt med nya versioner av de gamla Beatleslåtarna.

Den största bedriften med Across the universe är att dock att man lyckas förstöra en av populärmusikens största sångskatter. Något som borde vara omöjligt men faktiskt händer här. Tolkningarna pendlar mellan utsmetad schlagermuzak och profillös muskelrock i vad som nästan känns som ett hån. Till det kan läggas att varenda kliché från skildringarna av 1960 - talet på film raddas upp här. Från LSD - rus till Vietnamndemonstrationer. Något nytt har inte den här filmen inte att komma med utan det känns som en upphottad version av Hair med ett annat ljudspår. Musikalnumren är dessutom överlastade och pretiösa. Regissören Julie Taymor har som vanligt inte förstått begreppet ”kill your darlings” utan går glatt in för att förverkliga varenda dålig idé hon kommit på.

Överhuvudtaget bjuder Across the universe på allt som gör att vissa personer hatar musikaler. Folk börjar sjunga mitt i dialogpartier och det känns inte naturligt. Det värsta är att filmen vill vara seriös men storyn är lövtunn och verkar anpassad för elvaåringar. Försöken till emotionellt djup faller platt till marken. De ungar skådisarna i huvudrollerna saknar med några undantag karisma utan är bara irriterat gulliga. Om de representerar Hollywoods framtid, bävar jag. Vilket nog även de båda levande beatlarna borde gör för det här helt misslyckade projektet gör bara deras musik en stor björntjänst.