Warren Schmidt (en lysande Jack Nicholson på sitt allra bästa humör) har sålt försäkringar i hela sitt liv. Han har varit en trogen tjänsteman och löneslav, lika lojal gentemot företaget han jobbat på, som hans fru lojalt ställt upp på honom genom hela livet, med middan klar direkt efter jobbet, liksom hon skött all annan markservice. Deras dotter Jeannie (Hope Davis) har han nästan mist kontakten med, och nu har hon dessutom hotat att gifta sig med en riktig loser (suveränt spelad av Dermot Mulroney i Michael Boltonfrisyr – innan han klippte sig…).

På sin pensioneringsfest får han av alla – sin chef och bäste vän, sin efterträdare… - höra hur jävla duktig och trofast han varit, och hur skönt han måste tycka det ska bli att äntligen få dra sig tillbaka och njuta av ålderdomen, och Warren sitter och småler lite falskt åt det hela mest hela tiden. Men snart så krackelerar fasaden. Vad ska han med all denna lediga tid till? Han inser mer och mer hur mycket han retar sig på sin hustrus alla små påfund, och han tycker sig inte känna igen den kvinna han en gång för 40 år sen äktade och fick en dotter med.

En dag när han kommer hem från sin dagliga tur med den enorma husbilen (som givetvis var hennes påfund…) hittar han sin hustru död på golvet. Utan att sörja alltför mycket, går Warren nu verkligen in för att göra det han gjort ända sen pensioneringen – ingenting. Han fyller husbilen med lättvärmd snabbmat när det är tomt hemma, och sen sitter han framför TV: n och zappar mellan kanalerna. Emellanåt låter han sin frustration över sitt - vad han nu alltmer anser och inser - misslyckade liv gå ut i små brev han skickar då och då till sitt nyligen erhållna fadderbarn Ndugu i Tanzania. Det är i dessa brev som galghumorn flödar över, och ibland är det riktigt rått i form av spydig- och elakheter som han strör omkring sig. Warren börjar till och med sakna sin hustru, ända tills han en dag inser att hon en gång för länge sen hade en affär med hans bästa vän…

Snart inser Warren dock att han måste göra nåt åt sin dotters eventuella bröllop. Han måste helt enkelt stoppa det! Och när han nu äntligen bestämt sig för sin mission, ger han sig ut med husbilen på en liten runda innan han kommer fram till dottern och hennes familj. En resa tillbaks i tiden, tillbaka till sin barndomsstad, där det idag ligger en däckfirma där hans familjs hus en gång stod, och tillbaka till sitt gamla college, där han berättar gamla historier för totalt ointresserade ungdomar. Samtidigt passar han på att besöka typiskt plastiga amerikanska turistattraktioner längs vägarna som är så konstlade och fula att de bara kunde finnas over there. Warren berättar förstås om dessa för Ndugu i sina brev, och det hela är vansinnigt roligt i all sin enkelhet.

Filmen i sig är en bagatell, men Jack Nicholson, som här spelar sin egen ålder (65) för första gången på mycket länge, lyfter filmen till oanade höjder, och han levererar helt enkelt sin bästa rollprestation sen The Shining för 23 år sen. Birollerna har också besatts med duktiga skådespelare, bland andra Kathy Bates, och det är egentligen bara Hope Davis som inte är trovärdig. Gå och se About Schmidt, och du får dig garanterat några rejäla asgarv till livs!