Den unga karriärkvinnan Kaisa skickas av en döende mor från Aberdeen i Skottland till Norge för att hämta sin alkoholiserade far, oljeriggsarbetaren Tomas (Stellan Skarsgård). I hennes ögon kunde han lika gärna, eller hellre, vara död, men hon tar ändå en dag ledigt från jobbet för att vara sin mor tillags. Att flyga tur och retur över Nordsjön är trots allt inte så påfrestande. Problemet är bara att incheckningspersonalen vägrar släppa ombord den druckne Tomas på planet tillbaks. Istället tvingas Kaisa ta honom på färjan till Harwich, varifrån de måste bila genom nästan hela Storbritannien för att nå Aberdeen.

Vad vi har här är alltså en kombination av roadmovie och familjedrama. En genre jag älskar i kombination med en jag vanligen skyr som pesten. Då jag satte filmen i videobandspelaren var det följaktligen med viss skepsis.

Och visst beter sig Tomas i mycket som man förväntar sig att en alkoholist på film ska bete sig. Han är pinsam, han spyr, han pissar på sig, han visar sig vara en egentligen både godhjärtad och bildad människa… Jag kan inte påstå att hans öde engagerar mig så värst mycket. Eller för den delen hans dotters besvär med honom. Fast kanske är det bara jag som är oempatisk?

Aberdeen utvecklar sig ändå till en riktigt trevlig filmupplevelse. Mycket tack vare Lena Headys energiska insats i rollen som den allt hårdare prövade Kaisa. Vilken utan sitt kokain snart varit lika hjälplös som fadern. Och till filmens förtjänster hör även en handfull ögonblick av ren poesi, som då färjan till Harwich i nattens mörker glider fram genom Nordsjöns oljefält, förbi oljeriggar upplysta som julgranar.

Låt mig för all del också nämna Ian Hart i rollen som lastbilschauffören Clive, vilken blir ofrivilligt involverad i Tomas och Kaisas resa, liksom den stämningsfulla musiken, komponerad av ingen mindre än Kieslowskis gamle hovkompositör Zbigniew Preisner.

Slutligen kan så bara konstateras att norsk film håller på att bli riktigt intressant. Man har ännu inte lyckats pricka in några fullpoängare i stil med de danska dogma-filmerna, men Aberdeen är ett gott exempel på att det finns både kompetens och ambitioner. Och kanske kan nästa norska film att gå upp på våra biografer, Elling, bli den film som får oss att börja tala om ett norskt filmunder vid sidan av det danska? Den har ju gjort enorm succé både i Norge och på Stockholms filmfestival.