Abandon beskrivs som en psykologisk thriller, skriven och regisserad av Stephen Gaghan som stod för det begåvade och Oscarsbelönade manuset till kanonfilmen Traffic. Abandon är dock ingen kanonfilm, därtill är den varken speciellt psykologisk eller thrilleraktig.

Katie går på universitetet och råpluggar ekonomi. Hon är en självupptagen, briljant student som läser Camus på sin fritid. Hon dejtar en kille, Embry, som tycks vara nån sorts universalgeni. Han föddes äckligt rik, och pluggade på en dyr privatskola för just äckligt rika, och sponsrar nu arkeologiska utgrävningar i Grekland på skoj, leder en kör och är nån sorts teaterpotentat också. Det enda som tycks saknas i hans för övrigt rika liv är ett matprogram att leda i TV.

En dag försvinner han bara efter att ha skällt ut publiken till en experimentteater där han satt upp någon form av pjäs. Två år senare tycks han återvända. Han skymtar i bakgrunden, på väg ut genom nån dörr, sittande i sin bil eller på något annat sätt betraktande Katie på håll. Efter en vecka eller två ger han sig så till känna. Under tiden har polisen, i form av nersupne kriminalaren Wade Handler, kontaktat Katie angående hans försvinnande, liksom hon under dessa två år har gått i terapi för att behandla den känslostorm Embrys försvinnande inneburit. Snart har hon ett förhållande med denne Wade, samtidigt som en skolkamrat, Harrison, som är förälskad i Katie, tycks försvunnen. Mysteriet tätnar, och plötsligt påstår Embry att han dödat Harrison.

Katie Holmes i rollen som Katie ser mest ut som en förvånad hundvalp filmen igenom, och mötet med den snygge snuten (snygge Benjamin Bratt) blir närmast parodiskt, då denna spröda, lilla flicka knappast skulle kunna tända den dubbelt så gamla Wade, liksom man har svårt att förstå vad hon ser hos denne loser, som tycks bedriva sin polisiära verksamhet hemifrån soffan, bakom neddragna gardiner.

Filmen går i ett makligt tempo mot en faktiskt överraskande twist - men sen är den slut! Var fanns det psykologiska djupet, var fanns karaktären och det psykologiska djupet hos Katie? Och thriller? Nä, den skräms inte alls, inte heller är den spännande eller ens lite otäck. Men visst är den snygg och har följsam musik, och den vill gärna vara lite lagom intellektuell med tunga författarnamn och titlar som droppas då och då. Men speciellt trovärdig är den inte. Men den har ju Fred Ward i en pytteliten roll, och det är inte så pjåkigt...