Christina von Blanc hette en av många europeiska, unga tjejer som sprang näck i filmer av regissörer som Jean Rollin och Jess Franco. Här spelar hon en tjej, Christina, som åker till Montserrat i Västindien för att delta i uppläsningen av hennes fars testamente. Redan innan hon anlänt till slottet där resten av släkten huserar, får hon av andra höra att det stått obebott i många år. Väl på plats i slottet finns de dock alla där, farbror Howard (allas vår Howard Vernon, välkänd Francofon) och alla de andra farbröderna och fastrarna (varav en spelas av likaledes välkända Francoprimadonnan Alice Arno). Men det är nånting som inte stämmer.

Christina drabbas snart av märkliga uppenbarelser och skrämmande mardrömmar, där heta, lesbiska scener och mystiska djävulsriter varvas med synen av hennes döde far som talar till henne – med ett rep runt halsen…han påstår att han blivit mördad av släkten, och uppmanar henne att fly. Det är dock redan för sent, och Christina är snart fast i deras skuggvärld, där slottets invånare tydligen befinner sig i väntan på att få föra även Christina hem till ”andra sidan”.

Handlingen är rätt torftig, bortsett från en att det plötsligt står en gigantisk, svart porslinsdildo mitt i ett rum, samtidigt som Christinas far ropar att han är instängd. Som vanligt vad gäller Franco bygger filmen på stämning snarare än spänning, och denna skapar han med hjälp av, också i vanlig ordning, den ödesmättade musiken av Bruno Nicolai (som även stod för de få specialeffekterna).

Precis som vanligt blir det också en hel del naket, och bland skönheterna finner vi Nicole Guettard, Francos dåvarande hustru, samt en av tre svenska Marie som under några år runt 1970 livnärde sig på att klä av sig i eurotrashfilm, Marie Liljedahl (de andra är Forså och Ekorre), en svensk ballerina som debuterade i svenska klassikern Jag - en oskuld (av svensk-amerikanske snuskgubben Joe Sarno – han som gjorde Fäbodjäntan…), som 17-åring 1967. Filmen är i USA känd som Inga (därav så många Inga-skämt i amerikanska filmer, bland annat i John Landis Ombytta roller [1983], där Jamie Lee Curtis klär sig i tyrolerdräkt (!) och käckt kallar sig ”Ing-ga fråm Sviidänn”...).

A virgin… blev för övrigt Maries sjunde och sista film, och blott 21 år gammal avslutade hon sin karriär på vita duken. Mellan debuten och A virgin... hann hon med ytterligare en Franco-film, där bland andra Christopher Lee medverkade, samt en uppföljare till Jag – en oskuld (borde vara omöjligt att göra en uppföljare på den filmen…Jag – oskuld igen…?!?), som i USA hette Inga Two, men i Sverige döptes till Någon att älska, och där Marie spelade mot 60-talets popidol, Tommy Blom från Tages, och där musiken gjordes av Björn & Benny från ABBA, tillsammans med Peter Himmelstrand.

Marie var också med i en bisarr, erotisk deckare, Ann och Eve, de erotiska, av Arne Mattsson, och spelade Snövit i en tysk mjukporrversion av den välkända sagan.

I en av många versioner av A virgin... har man klippt in en kvart med fula zombier med bristande tandhygien i regi av ovan nämnda Rollin* (som annars är känd för just sina erotiska mysrysare, inte blodiga zombier), i ett försök att casha in på den popularitet zombiegenren ett tag hade efter succén med George A. Romeros Dawn of the Dead (1978), en film som även kallades Zombie: Dawn of the dead, och man hade mage att kalla denna omklippta version Zombi 4 (Jorge Graus Let sleeping corpses lie [1974] kallades ibland Zombi 3, och Lucio Fulcis Zombie flesheaters [1979] är känd som Zombi 2). Detta är dock originalet, så som Franco själv tänkt sig den - accept no substitutes!


*) Fotnot: Jag återkommer innan jul med en krönika om Jean Rollin och hans mest kända/bästa filmer! Förhoppningsvis dyker Marie Liljedahl också upp senare…