IMPORTFILM

I dessa tider, när kampsportfilmer blir prisbelönade här och var, och det mediala intresset för Quentin Tarantinos nya film, Kill Bill, är på topp, kan det vara på sin plats med en recension av A touch of zen, omnämnd i både Stjärnornas krig och Matrix, och något av en kultklassiker idag. Quentin Tarantino har säkert också slängt ett getöga på denna klassiska kung fu-film från Taiwan, skapad av King Hu under tre års tid, 1966-69. Han föddes i Peking 1931, men flydde som tonåring undan revolutionen och det kommunistiska maktövertagandet 1949, och hamnade som så många andra i Hongkong, där han jobbade mest som skådespelare, men även inom art department och som okrediterad manusförfattare. Från Hongkong drog han vidare till Taiwan i mitten/slutet av 1960-talet för att starta en egen filmstudio. Efter några snabba filmer bestämde han sig för att göra detta epos, baserat på berättelsen, "Konstiga historier från Lin Jai", av 1600-talsförfattaren Songling Po, vars berättelser även de berömda Ghost story-filmerna baserar sig på.

A touch of zen är en uppföljare på hans förra film, Dragon Gate Inn från 1966, och historierna påminner om varandra, med mystiska främlingar, lömska eunucker och akrobatiska svärdsfajter. I A touch of zen får vi följa två främlingars förehavanden i den lilla gränsstaden. Den ene, Ounyang Nin, beställer ett porträtt hos den beläste Ku Shen-chai, som är mambo och således bor med sin typiska, kinesiska gnällkärring till morsa. Hela tiden hackar hon på honom att han tjänar för lite, att han inte har fint jobb nog, att han borde gifta sig och skaffa henne barnbarn...precis som dagens kinesiska morsor. Den andra främlingen, unga Yang Hui-ching, flyttar in med sin gamla mormor i huset intill (de bor alla på ett övergivet fort där det sägs spöka). Snart har hon bjudit in Ku på en herdestund, och hon förtrollar både honom och mig med sin hypnotiska sång och sitt spel på nån sorts stränginstrument, liknande en nyckelharpa.

Dan därpå dyker plötsligt Ouyang upp, och det är inte porträttet han är ute efter, utan Yang. En lika oväntad som häftig strid inne på fortet och uppe på taken utbryter dessa bägge emellan, och det är inte svårt att se varifrån Ang Lee hämtat inspiration till sin berömda Crouching tiger, hidden dragon, någonting han själv öppet medgett. Något senare, när allt lugnat ner sig något, berättar Yang sin historia för Ku, om hur hennes far generalen råkat ut för en sammansvärjning av en konspirerande eunuck och torterats till döds, varpå hela familjen dömdes till döden. Yang lyckades dock, med hjälp av två kollegor och vänner till farsgubben, fly upp i bergen, och in på ett kloster. Där stannade hon i två år fram tills helt nyligen. Men nu är eunuckens agenter åter ute efter henne.

I buddhistklostret lärde hon sig att försvara sig på munkars vis, alltså med bara händerna. Tydligen lärde hon sig även att slåss med vapen i hand, för hon är en hejare på både svärd och diverse kastvapen. De många slagsmålen senare i hennes liv (och i filmen) utspelar sig lika ofta uppe i träden som nere på marken, och det hoppas och skuttas en hel del här, liksom i nämnda Crouching..., men medan denna gick till överderift och lät kombattanterna mer eller mindre flyga fram över takåsarna likt superhältar, håller sig A touch of zen inom rimliga gränser.

Filmen var den första kinesiska film att uppmärksammas utomlands, och visades i Cannes 1975, där den fick nåt tekniskt pris. Det är en lång och oerhört vacker film, och den känns inte alls gammal. Bara ljudet håller inte riktigt måttet, medan det visuella är en fröjd för ögat. Filmen är inte så där sprakande vacker och färgglad som Crouching... eller Hero, utan mer återhållet snygg, dessutom lite mystisk och sorglig på nåt vis. Jag rekommenderar den varmt alla vänner av kampsportfilm (dit jag inte räknar mig själv) - och alla andra med!