Till föräldrahuset på landet anländer de båda systrarna Su-mi och Su-yeon. Sedan moderns död har de bott på ett mentalsjukhus och det är pappas önskan att vistelsen hemma igen ska få dem att må bättre. Men allt är inte som det var förut. Pappa har en ny sambo som sonika blir deras styvmor. Och hon är inte alls som mamma, även om hon gärna vill fylla upp den rollen. Su-mi litar inte på henne och Su-yeon blir rentav rädd av hennes närvaro. Redan första natten i huset blir traumatisk. Det ljuder rusande steg ute i korridorerna och någon öppnar dörren till Su-yeons rum. Su-mi får dessutom oroväckande drömmar som blir än värre när hon till synes vaknar och har sällskap av en svarthårig kvinnogestalt. Eller är det fortfarande en mardröm?

A Tale of Two Sisters är en film om föräldraskap och om tilliten barn och vuxna emellan. Man skulle rentav kunna säga att det tragiska temat dominerar det rysliga till viss mån. Här presenteras vi för en far som är minst sagt frånvarande i sin uppfostran och till synes impotent inför sin nya fru. Hon är däremot initiativrik om än en smula obehaglig i sin ambition att besitta modersrollen. De två systrarnas iakttagelser försätter dem själva i en värld där stommen för trygghet och välmående är förintad. Där de tvingas acceptera en ny förälder, vilket aldrig är lätt. Där det snart även skönjas ett skuldmotiv hos styvmodern som systrarna inte kan sätta fingret på. Mamma är död och kommer aldrig tillbaks. Eller så är det kanske just önskan om en sådan återkomst som håller på att gestalta sig.

På ytan kan Two Sisters misstas för en i raden av asiatiska rysare där långhåriga kvinnovålnader återvänder för att krama livet ur sina banemän eller andra som inte förstår deras tragedi. Jag har förvisso inte tillräckligt med kunskap för att säga att Sadako i Hideo Nakatas Ring var den första av sitt slag (för mig var hon åtminstone det en festivaleftermiddag på gamla Olympia – nuvarande Sture – i Stockholm november –99 när både ettan och tvåan visades i sträck), men flera av efterföljarna har utvecklat ännu läskigare figurer vars hämndbegär saknat gränser. Kim Ji-woons film är inte helt befriad från denna prägel, men så måste man särskilja dess koreanska identitet från de japanska filmer vi oftast fått ta del av på svenska biografer. I Japan existerar skräcken oftast inom ett teknologiskt universum, där människor normalt sett bevarar sina minnesspår genom fotografier, ljudband och filmer, men där de i filmerna rentav lever vidare efter döden. I koreanska rysare som Face, The Ghost, Sorum och Whispering Corridors besitter vålnaderna oftare en mer legendomspunnen existens som reinkarnerar sig via berättelser eller rätt och slätt minnen. Detta ger, åtminstone i Two Sisters, en mer sällsam tragik som manifesterar sig i ett något mer stillsamt tempo än Ring-filmerna och Ju-on. Den film som fortfarande står högst i mitt tycke är Nakatas Dark Water, vars sorgsenhet man ofta erinras av i Two Sisters.

Trots att Ji-woons verk är mer än bara ruttna spöken med blodsmutsiga naglar, så känns den dock inte helgjuten. Mot senare halvan av filmen – där den rentav blir existentiellt omtumlande – så försöker Ji-woon fälla krokben på oss så många gånger att man förlorar greppet om vad som var värt att sörja. Kan tänka mig att Two Sisters fångar en stor skara beundrare just på grund av detta pussel, när det i mitt tycke får bägaren att rinna över. Fram till dess har jag blivit förförd av det smekande närgångna fotot, den djävulska styvmodern (en lysande Yum Jung-ah som också kunde ses i Tell me Something) och framför allt klippningen som fullbordar den vanvettiga skräcken. Scenerna dröjer sig kvar längre än vanligt och ger en förnimmelse av att man aldrig kommer kunna skaka bort det olustiga. Medan kallsvetten dryper än mer. När chocken sedan uppenbaras, sker det med lika mängd grace som terror. Att kunna förmedla sådana rysningar är få regissörer förunnat. Att sedan knyta ihop skräckens motiv med den dramatiska fonden är det dessvärre färre som kan.