7 år är en knapp tredjedel av mitt liv. Det kan tyckas vara en kort period, under vilken vi blott hinner med ett endaste regeringsskifte och sju ishockey-VM. Å andra sidan hinner TV4, med nuvarande tempo sända Beck-film i inte mindre än 728 timmar, gissningsvis utan någon märkbar nedgång i tittarstatistiken. På andra sidan atlanten däremot, i det stora landet USA, där går allting mycket snabbare. På 7 år hinner mycket förändras, åtminstone enligt Richard Linklater, som då det antagligen hade känts meningslöst att så här i efterhand filmatisera ett dystopiskt 1994 ansåg det bäst att flytta fram Philip K. Dicks framtidsvision till år 2013 i sin adaption av novellen A scanner darkly.

013-talets L.A är en plats som på många plan skiljer sig från hur staden ser ut idag. Samtidigt är det, åtminstone med science-fiction mått mätt, relativt lite som har förändrats. Både cyborgs och flygande bilar lyser med sin frånvaro och istället fokuseras det på en utveckling som ligger oss närmre till hands. Denna utgörs främst av en nästintill obegränsad möjlighet för staten att övervaka och kontrollera invånare. Av de få tekniska genomslagen som faktiskt redovisas är det dock den så kallade ”scramble-suiten” som är det mest framstående. Detta är en dräkt vars yta ständigt skiftar genom att återge ett tjugotal olika personers utseenden samtidigt, något som gör det omöjligt att avgöra huruvida dräktens bärare är man eller kvinna, svart eller vit, gammal eller ung. Den skänker alltså sin bärare fullkomligt anonymitet. En sådan här dräkt tvingas Fred (Keanu Reeves) att bära under tiden han officiellt är i tjänst. Detta eftersom han arbetar som infiltratör för narkotikapolisen, och därför inte får avslöja sin identitet ens för sina kollegor inom poliskåren. Bakgrunden till denna omfattande paranoia är det utbredda missbruket av drogen D, en kraftfull substans som var femte av stadens invånare är beroende av. Väl utanför myndigheten utgör Fred en fjärdedel av ett kollektiv för D-användare som han har givits i uppgift att spionera på. I detta sällskap är han Bob Arctor, gruppens knarklangande frontfigur. Dessvärre har vad som började som ett uppdrag lett till att Fred numera själv är beroende av D, vars främsta effekt är att stänga av kommunikationen mellan den högra och vänstra hjärnhalvan, vilket leder till en form av schizofreni. Fred lever således ovetandes ett dubbelliv, både som narkotikaspanare och langare.

A scanner darkly vinner mycket på sin obehagliga, paranoida atmosfär som ständigt gör sig påmind, och som manifesteras oväntat bra i Keanu Reeves plågade tolkning av Fred/Bob. Överlag är bjuder filmen på en upplevelse avsevärt mycket närmre William S. Burroughs mardrömsdelirium än Hunter S. Thompsons kvasihumoristiska vansinnesfärder. Det är mörkt, ensamt och snudd på hopplöst. Mitt i allt detta härjar Robert Downey Jr. och Woody Harrelson, som via sina rappa och tillspetsade diskussioner om fullständigt meningslösa saker fungerar som några slags intellektuella comic-releifs. Utöver de patenterat genomarbetade konversationerna sätter Linklater sin prägel på filmen genom den speciella rotoscop-teknik somliga kanske känner igen från Waking Life. Man har slipat upp animationerna rejält sen sist och slutresultat är oerhört genomarbetat, vilket kanske inte är så konstigt då varje animerad minut krävt 500 timmars arbete.

Trots att A scanner darkly är både vacker och välspelad kan jag inte låta bli att känna en viss besvikelse. Filmen lyckas aldrig bli tillräckligt spännande otäck eller överraskande för att riktigt greppa tag. Man kan inte släppa känslan av att det bara är halvbra. Kanske är det den extremt snåriga berättelsen som upptar all tankeverksamhet och förhindrar en fullständig upplevelse, och eventuellt kan en andra titt få mig att ändra mitt omdöme. Som det ser ut nu är detta en film som möjligtvis kan vara intressant, men knappast oumbärlig varken för fans av Philip K. Dick, Richard Linklater eller filmatiserade drogrus. Personligen hade jag förväntat mig mer än så.