Det är tydligt att det är i hemmet som vi ska lära känna karaktärer med italienskt ursprung. Där för de gärna ändlösa svordomskryddade samtal och käkar pasta med glupande aptit. Vi har sett det tidigare i filmer av Scorsese och Coppola, och i teveserier som Sopranos. I A guide to recognizing your saints finns samma mönster; det är fuck hit och fuck dit i var och varannan mening, och morsan hon ska bara laga mat och hålla käft. Ja det är naturligtvis ingen som svär åt henne; hon vet sin plats och är tyst som en mus medan männen käftar på. Det är ingen tvekan om att A guide to recognizing your saints behandlar männens värld och den har ett av amerikansk films outtömliga teman: relationen mellan far och son. Dianne Wiest som spelar mamma Flori Monteil har det inte lätt och hamnar filmen igenom ofrånkomligen i bakgrunden. Trots det har hon filmens viktigaste replik när hon ringer upp sin son och säger: Dito kom hem, din far är svårt sjuk.

Och vilken son kan motstå sin mors vädjan i ett sådant läge? Så efter tjugo år återvänder Dito Monteil till sina rötter i stadsdelen Astoria i Queens, New York. För honom är det känsloladdat att komma tillbaks till sin uppväxtmiljö och dominante far som han fortfarande i vuxen ålder är rädd att möta. Numera bor han i Los Angeles och har lyckats etablera sig som författare med den självbiografiska boken A guide to recognizing your saints som handlar om frigörelsen från fadern och traktens gängbråk. Det är en berättelse som Dito Monteil gärna vill förmedla till världen. I bokform gick det bra, så varför inte också en film? Därför debuterar han nu som regissör med den här självbiografiska filmen. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid; den berättar om händelserna 1986 som fick Dito att klippa banden med omgivningen och ge sig av samtidigt som vi följer den vemodiga återkomsten 2005. Det är en film som vill vara personlig bland annat genom att slänga in små minnesbilder som är ganska oväsentlig för historien, men kryddar autenciteten och genom att karaktärerna ibland talar rakt in i kameran.

Då känns det som om regissören Dito Monteil vill påminna oss om det här är en historia från verkligheten. Däremot har han svårt att bryta sig ur gangsterromantikens tvångströja; om vi ska lära känna karaktärerna i hemmet, så ska vi imponeras av dem ute på gatan. Det gäller framför allt gatugängets självklare ledare Antonio som spelas av Channing Tatum. Karaktären är inte helt olik värstingen han spelar i Step up, men då var den kvinnliga publiken målgruppen och bakom det hårda skalet fanns en mjukare sida som passade den romantiska filmen. A guide to recognizing your saints vänder sig i första hand mot den manliga publiken och någon mjukare sida hos Antonio tonar aldrig fram. Han släpper ingen in på livet och muckar gärna gräl med främlingar som tränger sig in på hans gata. Det är Antonio som trappar upp bråket med ett rivaliserande gäng, vilket får ödesdigra konsekvenser. Av någon anledning ser Ditos pappa Monty (Chazz Palminteri) honom som en förebild för den unge Dito och den som orkar sitta kvar tills filmens eftertexter rullat klart kan se den verklige, sjukdomsmärkte, Monty kort säga några ord om Antonios öde. Jag tycker faktiskt att den korta episoden ger berättelsen ytterligare en dimension och man förstår hur betydelsefull filmen är för Dito Monteil.

Det är Robert Downey Jr som gestaltar den vuxne Dito medan Shia LeBeouf spelar den tonårige. Särskilt Robert Downey Jr är bra och hans lätt introverta lite smågrubblande stil passar utmärkt till det melankoliska tonläget filmen har, när den skildrar Ditos vandring i gamla kvarter. Kontrasten är stor mot bilden av gänget som tjugo år tidigare gled fram som om de ägde gatan, men det finns inget av nostalgi i hans minnen bara ett konstaterande att även om han lämnat de här gatorna så kommer de aldrig att lämna honom. Den känslan lyckas A guide to recognizing your saints emellanåt förmedla även om filmen som helhet är lite för ojämn för att lämna ett bestående minne hos mig.