I år visade filmfestivalen inte enbart en retrospektiv dokumentär om 60- och 70-talets New Hollywood, utan två. Den andra var Kenneth Bowsers Easy riders, raging bulls. När man läste katalogtexten om den filmen var det svårt att peka ut ifall det fanns någon egentlig skillnad filmerna emellan. Båda handlar om det förändrade politiska klimatet under det sena 60-talet, filmskaparnas inspiration av europeiska filmare och den nya våg av naturalism som lämnade de stora eposen bakom sig.

Demme (som för övrigt dog innan filmen färdigställdes) och LaGravenese intervjuar ett trettiotal av legendarerna från Hollywood-eran, däribland Robert Altman, Peter Bogdanovich, Ellen Burstyn, Julie Christie, Francis Ford Coppola, Roger Corman, Milos Forman, Dennis Hopper, Sidney Lumet, Sydney Pollack, Paul Schrader och Martin Scorsese för att nämna några. Efter ett tag börjar man sukta efter några till - levande legender som Jack Nicholson, Dustin Hoffman och Jane Fonda och även döda som Hal Ashby, John Schlesinger och Alan J. Pakula. Men som eftertexterna ursäktar sig; alla kunde inte få plats.

Intervjuerna varvas på ett temposnyggt vis med filmklipp från gamla klassiker som t ex Midnight Cowboy, Chinatown och Faces. Produktionsdesignen är mellan anekdoterna och filmklippen så gott som fläckfri. Att de gamla bilderna känns fräscha, får mig nästan att misstänka att det hela är en stor PR-kupp inför nyutgåvor på DVD. Men finner att det i så fall inte skulle göra mig vidare ledsen. Så gott som hela mitt filmintresse bygger på de amerikanska filmer som kom ut mellan åren 1967 och 1978. Klassikerna som ryms däremellan är många och även av den karaktär att jag ständigt återvänder till dom. Vet inte hur många gånger jag exempelvis sett Robert De Niro framför spegeln med sin Magnum.

Grundpoängen med A Decade ligger i det Truffaut-citat som den inleds med. Att storheten i en film inte kan härledas till en enskild faktor, utan att det är lika mycket regissören som aktörerna som tekniken som samtidens omvärld som en hel massa andra faktorer som fastställer det slutliga resultatet. Och utifrån det kan man klargöra att dokumentären lyckas vara en högst fascinerande historielektion. Om ändå kanske väl intetsägande för en filmvetare, men välfunnen för den som siktar på att bli en sådan. Roligaste anekdoten är nog ändå William Friedkins om tillkomsten av affischen till hans Exorcisten. Istället för den klassiska bilden av Max von Sydows ankomst till huset i ljuset av gatlyktor och ett demoniskt ljus från fönstret (det som ursprungligen var tänkt som hans introscen, om det inte senare hade tillkommit de inledande utgrävningarna i Irak), hade annonsavdelningen en annan idé. Dom tänkte sig att det skulle vara en tecknad bild av en flickhand med ett blodigt kors i flatan. Texten skulle lyda: "For God’s sake - help her!"

Fotnot: Filmen har inte haft svensk biopremiär, men recenserades i samband med att den visades på Stockholms Filmfestival 2003.