IMPORTFILM

20 år gamla A blade in the dark är en av Lamberto Bavas första egna filmer som regissör, och egentligen är den gjord som en miniserie för italiensk TV i fyra avsnitt, men refuserades då den ansågs för våldsam. Varje avsnitt skulle avslutas med ett mord, varför dessa inträffar med naturnödvändig regelbundenhet. I övrigt märks det också att den ursprungligen är en TV-produkt, då den verkar vara ganska snabbt ihopsatt till en minimal budget. Det mesta som sker utspelar sig i eller kring ett hus, som filmmusikkompositören Bruno (Andrea Occhipinti från Lucio Fulcis New York ripper) förfogar över.

Husets ägs av regissören till filmen han ska komponera musik åt, Sandra (Anny Papa från Sergio Martinos fantastiska The great alligator), och hon säger att hon inspirerats av husets förra ägarinna, Linda, vars öde hon delvis känner via den dagbok hon tydligen efterlämnade. Väl på plats har granntjejen Katja (Valeria Cavalli från Fulcis The new gladiators) gömt sig i garderoben, smygläsande nämnda dagbok. Ut poppar hon och kastar sig direkt över Bruno och flörtar med honom. Vi får se några rader ur dagboken om "Lindas hemlighet" och att "Angela skulle inte förstå". Medan Bruno nyfiket läser vidare, går Katja på muggen, och nu är det dags för ett mord. En förklädd figur sprätter upp henne med en tapetserarkniv, och släpar ut henne på tomten.

Den intet ont anande Bruno börjar snart sakna Katja, och går ut och tar sig en rök, ovetande om att både mördaren och Katja, som ännu är vid liv, befinner sig alldeles framför honom i mörkret. När han går in, upptäcker han blodfläckar på sitt byxben, och han börjar forska i var de kan komma från. När han befinner sig ute i trädgården, startar hans bandspelare inne i huset, samma bandspelare från vilken det nyss hördes en röst som i bakgrunden viskande läste ur den där dagboken. På typiskt giallomanér tätnar nu mysteriet, och det tillkommer fler ledtrådar. En man dyker plötsligt upp ur källaren, släpande på en tung, svart sopsäck. Han  är visst nån sorts vaktmästare. Väl åter i huset, dyker Brunos tjej, Julia (Lara Naszinsky, senare i Fulcis Aenigma) upp, och tycker man sig känna igen henne, kan det bero på att hon är kusin till Nastassia Kinski.

Innan denna sega film är slut, har givetvis de flesta tjejerna fått sätta livet till, och inför den stora finalen ids man inte längre bry sig vem som är mördaren. Det tunna manuset har paret Elisa Briganti/Dardano Sacchetti antagligen rafsat ihop på en kafferast, då den senare ju annars skrev manus till det mesta Lucio Fulcis gjorde på 1970- och 80-talen, ibland med hjälp av Briganti. Men det första han skrev var De nio heta spåren (The cat o'nine tails) 1971 åt Dario Argento, och redan samma år en annan klassiker, Bay of blood, för Lamberto Bavas far, den store Mario Bava. En film som ses som en föregångare till dagens slasherfilmer.

För musiken stod bröderna Guido och Mauirizio De Angelis, medan en viss Michele Soavi agerade inte bara assisterande regissör, utan även innehade en mindre roll, precis som var fallet med Argentos Tenebrae och Joe D'Amatos The grim reaper 2 året innan. Numera står han ju på helt egna ben, även om sonens tragiska sjukdom och död tillfälligt satte stopp för hans karriär som regissör för några år sen, men nu ska han snart påbörja filmandet av sin första biofilm sen Cemetery man 1994, Arrivederci amore, ciao, en titel som man kan ana har med sonens frånfälle att göra.

A blade in the dark har funnits i flera olika versioner, klippta och oklippta, men detta är första gången den släppts i sin fulla längd, 104 minuter.