Skulle någon be mig nämna en film om journalister, skulle jag på ren reflex säga Alan J. Pakulas Alla presidentens män – filmen om Bob Woodwards och Carl Bernsteins avslöjande av Watergate-skandalen. Pakulas film berättade sakligt och insiktsfullt om en händelse som ännu inte försvunnit ur det amerikanska folkets medvetande. Värt att begrunda att filmen började spelas in enbart tre år efter det hela uppdagades. Det som gör Pakulas film så intressant, utöver det brännheta ämnet, är den ingående skildringen av det journalistiska arbetet och den redaktion Woodward och Bernstein arbetar vid. Filmen är väldigt nedtonad och låter William Goldmans lysande manus stå i förgrunden, där ordens makt förtydligas. Det enda som i sin tur saknas i Pakulas film är en belysning av de maktförhållanden som utgör spelplanen för de stora nyhetsbolagen. Detta leder oss följaktligen in på Michael Manns film.

Insider bygger i första hand på journalisten Marie Brenners artikel The man who knew too much, som publicerades i Vanity Fair maj 1996. Tillsammans med manusförfattaren Eric Roth (vars största bravad dessförinnan hade varit Forrest Gump och största flopp The Postman), så tog sig sedan Michael Mann an att skriva ett manus, byggt på den sanna historien om forskaren Jeffrey Wigands kamp mot tobaksbolaget Brown & Williamson. Wigand hade blivit avskedad på grund av sin internkritiska position inom bolaget och på samma gång blivit ombedd att signera sekretessklausuler som skulle hejda honom från att göra uttalanden om bolagets verksamhet. Men efter att hans nemesis och baneman inom företaget, VD:n Thomas Sandefur, gjort uttalanden inför domstol om att deras nikotin inte tillverkades i syfte att vara beroendeframkallande, ändrade Wigand sig om sin påtvungna tystnadsplikt.

Om Jeffrey Wigand är berättelsens egentliga nav, så är det Lowell Bergman, producenten för CBS-nyhetsprogrammet 60 minutes, som är filmens protagonist. Insider bjuder nämligen på två kapitel. Först är det mötet mellan Wigand och Bergman där förtroendet sakteliga byggs upp dem emellan. Bergman förstår snabbt att Wigands historia är storscoopet, men måste klara av att övertyga sin viktiga insider-källa att hans uttalanden är värda uppoffringarna. För sådana blir det. Dödshot och förföljelser. Ett äktenskap som till slut stramas sönder och även om Wigand till slut uttalar sig såväl i offentliga förhör som inför TV-kameror, så får han sitta utan sin familj i väntan på dramats utgång. (Värt att nämna är att verklighetens Wigand bröt samman betydligt mer och misshandlade sin fru, något som inte framhävs i filmen) Det är också då som filmen byter karaktär.

Medan Wigand väntar på att hans historia ska offentliggöras, får TV-bolaget CBS ett gigantiskt hinder. Deras advokater hävdar att sändningen av Wigand-intervjun skulle innebära så stora stämningar från Brown & Williamson att CBS i praktiken skulle kunna köpas upp av tobaksbolaget. Andra halvan blir i stort sett en intern debatt om journalistisk etik och dess avhängighet från kommersiella intressen – en ständigt aktuell fråga som till exempel i samband med det senaste Irak-kriget inte diskuterats färdigt.

Michael Manns film börjar med förblindade ögon. Al Pacinos rollfigur Lowell Bergman leds till en Hizbollah-ledare och blir tvungen att bära ögonbindlar tills efter han fått träffa honom. Borttagandet av dessa lappar för ögonen blir en symbol för utvecklingen av Pacinos karaktär genom resten av filmen. I den första halvan inför det storslagna avslöjandet, men i den andra desto tyngre när det rör sig om tilliten till hans yrkesstolthet och de kollegor han respekterar. Främst den åldrade reportern Mike Wallace (Christopher Plummer). Vad som står på spel är den omhuldade "journalistiska integriteten" – att hålla meddelarskyddet intakt och att också hålla löftena till det utlämnade vittnet om att vittnesmålet kommer ge resultat. När Bergman konfronteras med att hans producenter hellre backar tillbaks inför tobaksbolagens stämningshot, så tvingas hans löften till Wigand (Russell Crowe) i träda. Ännu värre blir insikten att ett möjligt uppköp av TV-bolaget håller på att ske och att ett, till det omdiskuterade tobaksbolaget besläktat företag står som intressenter.

Vad som i Manns film inleds som en upptakt till rättegångsthriller, byter således spår till att bli en kärnfull studie av massmediers förhållanden till sin egen existens. Till ekonomin, till sin maktposition och till sanningen inför den ständiga allmänheten. Och det är otroligt snyggt och välskrivet. I många avseenden är det en film som bygger på två stora, men vitt skilda samhällsproblem – tobakens förintande effekter och nyhetsmedias oförmåga till sann objektivitet – och är således en film med mycket hjärna. Men i Michael Manns regi kvarstår hans enorma känsla för bildberättande och närhet till sina karaktärer.

Man kan bara begrunda de inledande scenerna med Russell Crowe. Få ord yttras, men i blickspelet mellan Wigand och anställda på hans forna jobb vibrerar det av spänning. Scenen vid driving range-banan, när han tror sig vara iakttagen är helt otrolig. Dante Spinottis foto rör sig långt bort på slagfältet, men återgår också till att nästan peta Crowe i ögonen. Det långsamma tonfallet blir som vanligt i Manns filmande en kontrast mot de mer våldsamma scenerna. Men i Insider finns inget fysiskt våld. Här finns enbart tystnaden och det aggressiva argumenterandet. Det är Wigands isolering och bitterhet mot Bergmans och hans kollegors snabbkäftighet och sylvassa replikskiften.

I scenen där Wigand och hans fru Liane (spelad av Diane Venora) får träffa Bergman och Wallace över en middag och Jeffrey ännu inte berättat att han, trots de dödshot som riktas mot deras familj, ska vittna, möts de båda världarna. Liane rusar från bordet när hon förstår. Jeffrey förklarar att han inte klarat av att säga orden. Och den förstummade Wallace får till sist ur sig ett skratt och en fråga till Lowell om vad det är för människor. Bergman replikerar: "Ordinary people under extraordinary pressure, Mike. What the hell do you expect? Grace and consistency?" I denna scen får man rubbet – de tysta och de vältaliga, de utsatta och de rika med status, de inte alltid så självklara sympatierna över gränserna.

Michael Manns Insider må vara en högoddsare på denna lista, men är sannerligen en "stor" film på alla sätt och vis. När jag ovan försökt ta upp en del saker med dess storhet inser jag att jag ständigt snubblar på nya saker. Har exempelvis utelämnat skådespeleriet (trots att Russell Crowe är förbaskat bra). Men om jag ska försöka säga det så kortfattat som möjligt, så är det en film som förenar hjärta med hjärna, en intelligent historia med ett vackert iscensättande och en värdefull lektion i konsten att alltid ifrågasätta – även när ögonen är öppna.

Läs även Malin Erikssons recension (2000-02-18) här.