8 mile road är vägen som skiljer det riktiga Detroit (med riktnummer 313) från de omkringliggande förorterna. Där bor Jimmy Smith, Jr med sin morsa Stephanie (Kim Basinger), hennes pojkvän Greg (som gillar Lynyrd Skynyrd) och Jimmys sexåriga syrra (som gillar Jimmy). Inte i nåt fint villaområde, dit alla (nåja, nästan alla…) vita flyttade på 60-talet efter raskravallerna som skakade tremiljonersstaden, utan i en husvagn. Jepp. Jimmy ”Rabbit” är äkta poor white trailer trash, fattiga vita som bor i en husvagn som mer liknar en sommarstuga på hjul, med rabatter och allt.

Själv promenerade jag en gång den 17 kvarter långa sträckan från järnvägsstationen till downtown Detroit, där de få, pråliga skyskraporna står, alldeles intill Detroit River och med utsikt över Windsor i Kanada, helt i enlighet med amerikansk stadsplanering, modell 1A, och kan bara intyga hur jävlig den stan ser ut, fy fan! Som om en bomb hade smällt av där för 35 år sen, och ingen brytt sig om att städa upp efter att man kravlat sig upp ur röran. Ta bara hockeylaget, Detroit Red Wings. De bussas in till Joe Louis Arena, ett stenkast från ”skrytskraporna”, och kör illa kvickt därifrån få minuter efter att domaren blåst av matchen.

Nåja, åter till vita duken: Jimmy, som spelas av debuterande rapparen Eminem, har en dröm mitt i skiten. Han drömmer om att få göra en provdemo för nåt skivbolag. En demo som ska leda till brejket som ska bli hans stora lyft, och biljett ut från husvagnsparken. Under tiden jobbar han på en skitig fabrik och åker runt på stan och skjuter paintball på polisbilar och duellerar med andra rappare på klubben Shelter. Det betyder att han och motparten står på en scen och förolämpar varandras morsor, kallar varandra för pussy, bitch och motherfucker till ett beat, och sen får publiken avgöra vem som vann den kvällens ”battle”. Låter som trevlig lördagsunderhållning. Som att välta kor på vischan, eller sjunga till kinesiska VCD-schlagers på nån pizzeria, i brist på roligare sysselsättning.

Givetvis vinner Jimmy duellen i slutet av filmen, men det är 110 pinsamma minuter fram till det alltför förutsägbara slutet. För detta är blott ännu en film om Den Amerikanska Drömmen, bara förpackningen är ny. I stället för en underdog inom boxning (Rocky) eller nån annan idrott, har drömmen här klätts i full rappingregalia, med vit undertröja, stickad töntmössa och munkjackan uppdragen så där lagom likgiltigt. Som John Travoltas arbetarhjälte i Saturday night fever för drygt 25 år sen, fast han klädde upp sig i kostym och kletade pomada i håret innan han drog ut på disco och svingade sina lurviga till det lika jävla, monotona discodunket.

Regissören Curtis Hanson byggde under drygt 25 år långsamt och metodiskt upp en karriär i Hollywood, innan han fick sitt stora erkännande i och med storsuccén L.A. Confidential, som ju blev nyazeeländaren Russell Crowes stora genombrott i USA, efter den fantastiska insatsen i australiensiska Romper stomper 1992 (en film svensk statstelevision, enligt uppgift, aldrig kommer att visa på grund av dess våldsamma natur), och Kim Basinger fick sin Oscar, välförtjänt. Filmen betraktar jag som 1997 års bästa (Oscarsakademien valde dock smöriga Titanic). Wonder boys tre år senare var också den en riktigt hygglig film, men i 8 mile har Hanson helt tappat fotfästet, troligen beroende på att han skapat en film av nåt han saknar insikt om, nämligen hiphopmusik och rappingkulturen. Jag hoppas innerligen att Eric Roth, som skriver manus till nästa film (Lucky you), lyckas bättre. Han har skrivit manus till både The Insider (1999) och The postman (1997), så det är förvisso ömsom vin och ömsom vatten, där med…

Eminem gör väl inte direkt bort sig, men han har en enkel resa – herregud, han spelar ju sig själv (därmed inte sagt att filmen skulle vara självbiografisk, det är den inte)! Brittany Murphy får inte mycket att bita i här, och det är väl egentligen bara Mekhi Phifer (som i förfjor spelade med i nyinspelningen av klassiska TV-filmen Brian’s song) som lyser igenom. Här har han begåvats med rastaflätor som gör att han ser ut som killen i Maraboureklamen, och det är synd att han ska slösa bort sin talang på en TV-såpa som ER, när han har kompetens nog att spela huvudroller på vita duken i stället.

Så här besviken har jag inte blivit sen jag såg vedervärdiga pekoralet Dancer in the dark (2000) med träiga Björk. Förväntningarna på 8 mile har varit lika stora, då en rörande enig kritikerkår berömt både film och Eminem. Men det var likadant med förväntningarna på Dancer…, och det finns fler likheter. Som att huvudrollen görs av en debuterande musiker, lika känd för sitt artisteri som för sitt våldsamma humör. Som att filmen i fråga visar sig vara ett patetiskt ”arbetarklassdrama”, iklätt lämplig musik och med en världsstjärna som dragplåster och ursäkt för att locka ungdomar till en film de annars kanske inte brytt sig om det minsta.

8 mile är bara för de redan frälsta, och ni har redan sett filmen, så varför ens läsa denna recension? Ni andra hade ändå inte tänkt se den, och nu kan ni känna er stärkta i er tro…

Bara på Vujer.com!