Den store regissören Guido Anselmi (Marcello Mastroianni) har tagit in på ett kurhotell, och tanken är väl att han ska vila, men till det finns inte mycket tid. För en ny film måste göras och diverse filmarbetare svärmar kring honom som flugor kring ett kadaver, samtidigt som han förgäves söker inspiration för att kunna avsluta filmens försenade manus. Även utan färdigt manus har producenten dock lagt ut enorma summor på att bygga en fullskalemodell av en raketuppskjutningsramp, vilket givetvis sätter extra press på honom. Och ovanpå detta har han allvarliga problem med kvinnorna i sitt liv. Till stor del förvisso självförvållade, eftersom han inbjuder både älskarinnan Carla och sin hustru Luisa att komma till honom.

Filmen blandar sedan scener från kurhotellet och förberedelserna inför inspelningen med fantasi-/drömsekvenser och barndomsminnen, tills gränsen mellan yttre och inre verklighet efterhand blir allt mer luddig. Till fantasierna hör vad som antagligen är en av filmhistoriens mest omtalade scener, i vilken alla kvinnorna i Guidos liv samlats i ett harem där de lever bara för att tjäna honom. Plötsligt gör de dock uppror och han svingar en oxpiska för att kuva dem. Känd är också scenen där Guido minns hur en gång i tiden Saraghina, den galna kvinnan på stranden, dansade rumba för honom och hans skolkamrater.

De två stora temana i filmen är, som borde framgått ovan, kärleksrelationer och konstnärligt skapande. Antagligen de två mest förekommande temana inom all form av "seriös" kultur. Men Fellini behandlar dem med en slags allvarlig lekfullhet som är helt hans egen och låter tittaren ta filmen på så stort eller så litet allvar som denna själv önskar. Ett intellektuellt förhållningssätt gentemot den är kanske inte ens det han själv rekommenderat, för i extramaterialet talar han om att film ska upplevas. Och i ljuset av det är det väl inte underligt att de enskilda scenerna är starkare än helheten. Något som förresten inte gäller bara här utan i de flesta av hans filmer. En imponerande samling bland vilka 8 1/2 vanligen, och med rätta, räknas till de bättre.

Till sist vill jag bara rekommendera att man tar del av extramaterialet. Något jag själv i vanliga fall inte gör, men just här fann jag det givande. Det består huvudsakligen av fragment av inspelade samtal mellan Fellini och en journalist, vilka spelas upp samtidigt som stillbilder från filminspelningen visas. Dess tonvikt på en numera försvunnen alternativ slutscen känns dock inte riktigt motiverad.