Det finns en lång sekvens i Brända av solen som etsat sig fast i mitt annars så disträa minne. Den visar hur en rysk överklassfamilj går och badar. Den sexåriga dottern rullar ett däck nerför en slänt, farbrodern läser en tidning och mamman pratar med en gammal förälskelse. Bland annat. Inget märkvärdigt men i detta mästerverk är inga scener transportsträckor. På badstranden förvandlas den fiktiva filmens handling till ett stycke poesi. Här får det narrativa stå tillbaka för en vardaglig betraktelse och i denna stund smälter det fiktiva och det dokumentära samman. Så här skulle det verkligen ha kunnat se ut 1936, någonstans i Sovjet. Detta skulle ha kunnat vara riktiga personer. Och ja, huvudpersonen Kotov (pappan i den badande familjen) fanns på riktigt och hans öde är så vitt jag vet rätt så överrensstämmande med vad som händer i filmen.

Fast detta är egentligen inte speciellt relevant. Filmens sanning räcker. Som underhållning och dagdrömmeri. Familjen förkroppsligar kanske någonting större, badandes i en liten sjö i det väldiga Sovjet. En liten skrattande flicka i detta väldiga geografiska och politiska landskap. Går det att förena dessa ytterligheter? Förklara det stora genom detta luppfokus?

Den badande familjen består av överste Kotov, legendarisk krigshjälte från revolutionen 1917, hans unga hustru och dotter plus en hel radda familjemedlemmar som samlats i ett luftigt sommarhus. Idyllen är fullkomlig med rykande bastu och glad musik men så kommer kusinen Mitya från Moskva på besök. Han charmar alla men eftersom detta ändock är ett drama döljer han på onda avsikter. Det är en gammal filmklyscha där den lantliga oskulden hotas av den korrumperade staden men den ges pregnans när den konkretiseras av Stalins allestädes närvarande skugga. Hans statsterror var inte alltid fysiskt konkret men den var smygande och kvävande. Och han kunde komma förklädd till en gammal vän och släkting från Moskva.

Brända av solen är alltså ett stycke politisk historia. En bra lektion för alla rotlösa västerlänningar. Men jag minns mest denna lilla sjö. Och alla björkar runtomkring. Det lilla och alldagliga, borta ur deras minnen dagen efter. Ett nålsöga i oändligheten. Hur ser det ut där idag?

Filmens regissör och huvudrollsinnehavare heter för övrigt Nikita Michalkov och han brukar kallas för Rysslands Spielberg. Kanske Rysslands Troell vore bättre om man nu ska fåna sig med filmiska jämförelser.