6 desperados är trots enskilda ljusglimtar en ojämn och lite tradig revanschstory. Synd, för filmens få höjdpunkter tangerar det mästerliga och det är nästan så man misstänker att självaste Sergio Leone dykt upp under inspelningen och skjutit dessa scener. Inte minst inledningen bjuder på krypande spänning samtidigt som förtexterna rullar och slutmassakern är överdådig när Ernest Borgnines ranchägarbov stångas till döds av en rasande tjur. I finalen möter filmens högst tvivelaktiga "hjältar" ett övermäktigt motstånd i form av en mexikansk rövararmé. Vemodigt visslar våra desillusionerade huvudpersoner på "My darling clementine" tills mexarméns kulor smattrar och tystar musiken. Filmen slutar. Magnifikt!

Bristerna ligger främst på det skådespelarmässiga planet. Hela filmen blir naturligtvis lidande av att centralgestalten spelas av en så svag aktör som träbocken George Hilton. Hilton (74 år i år) är om möjligt ännu sämre än andra genreodågor som Giuliano Gemma och Robert Woods. Jorge Hilton föddes i Uruguays huvudstad Montevideo och det är väl främst på video man kunnat genomlida Hiltons övningar i billiga italienska raffelfilmer. En ganska lång, mörk herre som dock filmdebuterade i Fernando Ayalas prisbelönta argentinska drama Los tallos amargos (1956). Någon bättre film kom han knappast att medverka i även om 6 desperados är helt ok i sin genre och förmodligen det bästa Hilton presterat i cowboymundering.

Men det som lyfter anrättningen är föga oväntat säkre karaktärsaktören Ernest Borgnine i sitt enda gästspel i en spaghettiwestern. Här talar vi om en genuin skådespelare som aldrig gjort dåligt ifrån sig, även om filmerna kanske inte alltid varit direkt lysande. Borgnine (lyft på hatten - 91 år i år!) är en veteran i vilda västern-facket och då oftast på skurksidan. Bäst minns jag honom som William Holdens kompis Dutch i Sam Peckinpahs klassiska blodbad Det vilda gänget (The wild bunch, 1969). Julio Buchs (som regisserat 6 desperados) hade säkert sneglat en aning på Peckinpahs proffsigare desperados då han iscensatte sin egen film. Borgnine får här symbolisera förtrycket som diktatoriske ranchägaren Don Sandoval som bär drag av Emilio Fernandez porträtt av den tyranniske Mapache i Det vilda gänget. Buchs ägnar sig dock inte åt några filosofiska funderingar á la Peckinpah utan här är det mer fråga om renodlad actionunderhållning. Men Peckinpah klår Buchs även när det gäller våldsamheter - hans vilda gäng är fortfarande något av det brutalaste jag skådat på en filmduk. Buchs-rullen är för den sakens skull definitivt ingen söndagsmatiné och här finns gott om sadistiska scener, bland annat dränks en man i en tunna full med mjöl. Anti-Arlakampanj, eller vad?

Filmen handlar om sydstatsdesertören John Warner (Hilton). Att han stuckit från krigstjänst beror på att frugan ska föda samtidigt som hon är svårt sjuk i kolera. Dessutom är hon dotter till den mexikanske ranchägaren Don Sandoval (Borgnine) och det gör ju inte precis saken bättre - denne avskyr nämligen gringos som pesten och förskjuter sin dotter sedan hon fått ihop det med Warner. Till Warners oerhörda sorg dör hans älskade hustru i barnsäng. Barnet överlever födeseln men dör så småningom i koleran. Warner är rasande på Don Sandoval som hade resurserna som krävdes för att fixa bra läkarvård men vägrade. Warner (som ju egentligen är ren reko kille innerst inne) tvingas till ett liv i kriminalitet. Desertörer ser man ju inte på med blida blickar och Warner måste röva för brödfödan. Han slår sig ihop med ett ruggigt gäng förbrytare eller vad sägs om den här lilla näpna församlingen: gravplundraren Lucky (Alberto De Mendoza), slipprige sexgalningen "Enöga" (José Manuel Martin, som förutom drösvis av västerns även medverkat i Bunuel-klassiker som Viridiana (1961), förrymde fången Morton (Andrea Aureli) som lär ha dödat tio man, hårdhudade desertören Powell (Antonio Pica) och vildsinte Monk (Leo Anchoriz) som är en sorts broder Tuck i vilda västern. Efter mycken blodspillan får då Warner sin hämnd. Slutduellen äger mycket effektfullt rum på en tjurfäktningsarena och Don Sandoval slits i stycken av en av sina favorittjurar. Och Warnergänget blir i sin tur avrättade av en mexikansk militärstyrka. I likhet med Peckinpahs vilda gäng finns här inga riktiga vinnare - bara losers.

En del filurer har påstått att Julio Buchs är identisk med "maggotmannen" Lucio Fulci. Fel, fel, fel! Buchs (1926-1973) var en spansk regissör som debuterade 1962 och främst är förknippad med enklare underhållningsfilmer. Julios far José Buchs (1896-1973) var även han regissör och gjorde sin första film, El fantasma del castillo, så tidigt som 1911. Märkligt nog kom far och son att avlida samma år och när det gäller Julio så var orsaken en hjärtattack.

Gianni Ferrio (av med hatten igen - 84 år i år!) har komponerat musiken till 6 desperados och "Tema per un amore" är bland det vackraste jag hört i filmmusikväg. Inte minst illustrerar det mycket effektfullt scenen när Don Sandoval sörjer sin avlidna dotter. Musiken och Borgnines gripande agerande gör detta till en av de starkaste scener jag sett i en spaghettiwestern.

Våra kära censurbyråkraaater slickade sig säkert om käftarna då de satte saxen i 6 desperados. Hela fem klipp lyckades man få till - försvann gjorde likplundringen, massgravscenen, strypningen, dränkningen i mjölkbyttan och scenerna då Borgnine dödas av tjuren. Snyggt jobbat! Så en svårt sargad 6 desperados fick svensk premiär (1971.05.17) i Göteborg.