Hasse Alfredson var den lite tramsige i duon HasseåTage (Hasse Alfredson och Tage Danielson) på deras revyer, medan den senare stod för de lite barnsligare filmerna. Deras engagemang i samhällsfrågor på 70-talet stod inte att ta miste på, och de avhandlade både fångvården och miljöförstöringen innan så Den enfaldige mördaren kom i februari 1982. Jag såg filmen dagarna efter premiären, och då liksom nu diskuterades invandringspolitiken i Sverige med ojämna mellanrum. Den enfaldige mördaren får väl ses som Hasses inlägg i den debatten. Den litterära förlagan är hans egen bok, En ond man från 1980, från vilken hämtats några kapitel till denna filmatisering. Redan i filmens inledning sätts tonen, den typiskt Alfredsonska - skämtsamma - men med en allvarlig undertext. Han spelar själv huvudrollen som svinet Höglund, fabrikör, och att han är ett riktigt svin hjälper Alfredson oss att förstå i scenen med honom och Sven Tosings syster Vera vid biljardbordet. Sven jagar en gris på rymmen, hör grymtningarna, men det är inte grisen som nöffar utan ett betydligt större svin än så...

Tiden är 1930-talets inledning, platsen är sydöstra Skåne. Sven, genialt spelad av Stellan Skarsgård, är harmynt och kan inte prata ordentligt, varför han allmänt betraktas som "idiot". Systern Vera har redan lämnat hemmet då hon inte stod ut med "det här jävla bonnalannet". När så modern dör säljs Sven till den som bjuder lägst, alltså den som accepterar det lägsta beloppet för att acceptera honom i sin tjänst, och det är det alltså fabrikör Höglund som gör. Sven får bo i stallet och har hästar, kor och råttor som enda sällskap. Nån lön får han inte heller. När fabrikör’n presenterar sig, är Alfredson ljussatt underifrån så att han ser riktigt ondskefull ut (han till och med liknar Stalin), precis som det klassiska fotot av den chilenska militärjuntan direkt efter maktövertagandet 1973. Ett foto som Pinochet hatade, för övrigt.

Livet på Höglunds gård går sin gilla gång, där denne terroriserar inte bara Sven och de andra anställda, utan även för ett skräckregemente i det egna hemmet. Obetalbar är en scen där Höglund och hans gelikar riktigt smörjer kråset på nån restaurang, och den servile kyparen (en suverän Carl Billquist, 1933-93) bokstavligen kryper för Höglund. När Sven en dag träffar den rullstolsbundna Anna Andersson blir han inbjuden till kaffe hemma hos henne, en vänlighet som totalt överrumplar Sven. Vänskapen utvecklas till nåt som liknar kärlek, men den är aldrig uttalad, bara antydd. I Anna har Sven funnit sin jämlike, en person lika oskuldsfull som han själv, och tillika spelad av Maria Johansson, alias Tjorven i Saltkråkan. Desto tyngre ska fallet bli när det kommer...

Som nattlektyr läser Sven mest ur bibeln, och han har ofta religiösa uppenbarelser i stallet, där han ser tre änglar, sjungande ur Verdis requiem. En av dessa spelas för övrigt av Björn Andresen, som i över 30 år fått lida för att han utsågs till "världens vackraste pojke" av Luchino Visconti, och medverkade i dennes Döden i Venedig 1971. En annan av änglarna spelas av Hasses äldste påg, Daniel (f. 1959), idag själv regissör. Yngre brodern Tomas, född 1965 och som mest har jobbat med Killinggänget och regisserat deras TV-filmer, liksom Fyra nyanser av brunt, medverkar också i filmen. Dessa änglar ledsagar Sven i tillvaron, och skänker nån sorts tröst när allt ser som mörkast ut.

Höglunds ondska blir alltmer uppenbar för Sven, som när stackars stataren Månsson (Nisse Ahlrot, 1920-91), tvingas sälja hästen för att betala av en skuld på 100 kronor, pengar som ska återbetalas på självaste julafton. Och som Höglund - i Svens åsyn - nonchalant kastar i den öppna spisen och påtalar att "det är inte pengarna, det är principen". Och Höglund visar sitt rätta ansikte då han bjuder in en flock brunskjortor på lite fest på gården. Svenska nazisympatisörer hade vid denna tid några av sina starkaste fästen i trakterna runt Sjöbo, och det var både bönder, präster och militärer som sympatiserade med Hitler. Händelserna i Sjöbo på 1980-talet, med folkomröstning och nej till flyktingmottagning, var givetvis ingen tillfällighet, och visst såg vi alla en liten Höglund i Sven-Olle Olsson, centerpartist, rasist och kommunens "starke man". En av brunskjortorna spelas förresten av Stellan Sundahl (1946-99).

På natten kläs Sven ut i kvinnokläder och förnedras, men det blir också droppen. Sven får nog och flyttar in till Anderssons, där han tas emot med öppna armar. Höglunds svar blir att sätta åt Andersson (han spelas av Per Myrberg, en gång känd för schlagern Gamla 34:an), och han ger sig inte förrän denne fått sälja av allt sitt lösöre för att lösa de växlar Höglund köpt upp. Nu återstår bara en rent biblisk hämnd från Svens sida, så som det kan bli när man trampat en gång för mycket på den svagaste av de svaga, och det är inte svårt att se kopplingen till Sling Blade, Billy Bob Thorntons suveräna regidebut från 1996, där han själv spelar en efterbliven man som dödar den han vet en dag kommer att skada hans nyvunna väns mamma. Att det plötsligt är nutid när Sven, med vapnet i högsta hugg och änglarna vid sin sida, marscherar in på Höglunds Mekaniska för att taga Höglund av daga är ett enkelt men effektivt sätt att säga att det är ingen skillnad på dagens kapitalister och den tidens.

Den enfaldige mördaren är kanske den bästa svenska film som gjorts, men tyvärr gör sig inte Jörgen Perssons fenomenalt vackra foto riktigt på TV. Stellan Skarsgård erhöll i alla fall Silverbjörnen i Berlin 1982 för sin roll som Sven, medan Hasse Alfredson nominerades till en Guldbjörn (Veronika Voss längtan vann). Bägge erhöll en Guldbagge samma år. Inte så illa pinkat av Stellan Skarsgård, som från 60-talets TV-Bombi Bitt, via 70-talets exploateringsfilmer av bland andra Torgny Wickman och Janne Halldoff (läs om dessa här) inte längre hade nån filmkarriär att tala om. När Hasse Alfredson tipsats om Stellan för rollen som Sven, stötte han på Bo Widerberg utanför Dramaten, varpå denne sa att "Ta inte han, han e skitdåli’!" Som väl är lyssnade inte Hasse på det örat. Filmen blev både en publik- och kritikerframgång, och det enda en och annan surmagad kritiker kunde komma på att kritisera var änglarna, som de tyckte inte riktigt fungerade, framför allt i finalen. Där håller jag inte med, tvärtom fungerar de alldeles utmärkt ihop med Verdis tunga requiem och den febriga himlen som allt sammantaget markerar Svens förbryllade och förmörkade hjärna.

Den enfaldige mördaren var början på ett fruktbart samarbete mellan Hasse Alfredson och Stellan Skarsgård, som sträckte sig över fem filmer. Den sista blev Vargens tid, ett med all rätt utskällt pekoral som också blev Hasses sista film som regissör, men han har snackat nyligen om att göra film igen, troligen på hans egna bok De döda kring Maria, och tillsammans med sina söner. Och Stellan, han påbörjade i stället sin internationella filmkarriär.