Enbart tjugosex år gammal lyckades Orson Welles skapa filmhistoria – om det någonsin funnits fog för att använda ett så slitet begrepp – med sin allra första film.* Myterna och anekdoterna är många och har även genererat en helt egen film (Benjamin Ross RKO 281, döpt efter det klassiska verkets produktionstitel). Men faktum kvarstår att även om historierna runtomkring filmen är spektakulära, så talar filmen för sig själv. Detta är verket som skapade den moderna Hollywoodfilmen, sisådär ett trettiotal år innan kritiker började tala om The New Hollywood.

Öppningsscenen tar andan ur mig varenda gång. En månbelyst natt presenteras vi för palatset Xanadu bortom höga grindar där obehöriga nekas tillträde. Vi får se sjöarna och den zoologiska trädgården, medan vi sakta men säkert närmar oss det upplysta fönster som i varenda ny tagning syns på exakt samma ställe i bildens övre högra hörn. Trots att en tagning till och med filmar en vattenreflektion. När vi till slut kommer in genom sovrumsfönstret högst upp i slottet, så får vi i dunklet se en man liggande i en säng. Han håller en brevpress föreställande ett hus i snö och när kameran till sist i en extrem närbild visar mannens läppar yttras ordet "Rosebud" i ett smäktat sista andetag. Brevpressen faller ur mannens hand, ner på golvet och går till sist i kras. Genom de kurviga glasskärvorna får vi se en sjuksyster komma in genom dörren. Hon lyfter täcket över hans huvud och konstaterar hans bortgång.

Därefter följer ett nyhetsinslag ("News on the march") av det slag som visades på biografer innan TV förde rubrikerna hem till vardagsrummen. Där presenteras mångmiljonären Charles Foster Kane (Orson Welles) ur det sensationella perspektivet: mannen som ägde det mesta, som skrev om nyheter, som skapade nyheter, som var nyheter. "1895 to 1941. All of these years he covered, many of these he was." Nekrologen går igenom hela hans liv från dess att han började bo med sin förmyndare, finansmannen mr. Thatcher (George Couloris), till dess att han till sist begravdes på sitt Xanadu. Med imponerande effekter uppvisas Kane på stora politiska möten, i en sekvens till och med vid sidan av Hitler (som så ofta förr - och senare - spelad av Carl Ekberg, red:s anm.).

Efter att journalfilmen stängs av befinner vi oss i ett visningsrum hos en nyhetsredaktion. Redaktören är inte nöjd med den korthuggna sammanfattningen av Kanes liv. Han vill veta mer. Inte bara vad Kane gjorde utan vem han var. Vad betydde exempelvis hans sista ord? Journalisten Thompson (William Alland) får i uppgift att lista ut vad "Rosebud" betydde och söker upp Kanes forna vänner – kollegorna Leland (Joseph Cotten) och Bernstein (Everett Sloane), ex-hustrun Susan Alexander Kane (Dorothy Comingore) – för att finna svaret.

Welles berättar alltså om sin karaktär i återblickar. Vi får se hans barndomshem där modern (Agnes Moorehead) skickar iväg honom från en misshandlande far, hans uppköp av tidningen Inquirer som blir hans hjärtesten, hans första (olyckliga) äktenskap med presidentens brorsdotter (Ruth Warrick) och hans försök till en politisk karriär som dock grusas genom kärleksaffären med Susan Alexander. Men framför allt får vi se hur Kane resignerar alltmer åt ett liv i ensamhet. Hans forna vänner blickar med besvikelse på hur hans en gång så starka ideal kompromissas av rikedomarna. Hur många statyer eller tavlor han än smyckar sitt palats med, så blir bristen på förståelse för medmänniskorna det som kostar honom mest. Det ständiga outtalade sökandet efter kärlek faller, såsom Leland uttrycker det, på hans oförmåga att själv ge utav den.

Det vore enkelt att kalla den världens främsta debutfilm, eller (otroligt) före sin tid, men jag kan inte se att det finns någon annat verk i filmhistorien som varit lika stilbildande. Orson Welles sätter sitt eget namn vid sidan av fotografen Gregg Toland i eftertexterna, som att påvisa vilken betydelse Toland hade för filmens tillkomst. Inte bara var han fotografen som "uppfann" djupfokus (det vill säga likartat fokus trots skiftande bilddjup) utan var även den som lärde Welles hur man gör film. Innan Citizen Kane hade Welles enbart sysselsatt sig med teater på scen och i radio. Att han ens fick chansen att göra filmen var ett mirakel i sig. Toland hade dock erfarenhet av att ha arbetat med John Ford (bland annat på Den långa resan hem och Vredens druvor). Hans foto är inte bara finurligt konstruerat, med omöjliga vinklar och åkningar och specialeffekter, utan också en integral del av själva berättelsen – det vill säga sökandet och nystandet i Kanes person. Nästan alla etableringstagningar där Thompson rör sig ett steg närmare sanningen är i form av någon slags inåkning genom dörrar eller fönster. På så sätt vävs publiken än mer in i spänningen.

Men Citizen Kane är i övrigt en av de främsta skildringarna om makt, rikedomar och kändisskap – några av de tydligare essenserna av den s k amerikanska drömmen. Intrigen om en man som är rik på pengar, men fattig på kärlek, må nuförtiden vara en ganska utsliten karaktärsklyscha. Men vid tiden för denna film existerade det inte liknande skildringar av samtida industrimagnater. Folk som miljardären William Randolph Hearst (som C.F. Kane baserar sig på), som måste haft allt någon någonsin kunde önska sig. Welles gräver sig djupare och gör Kane till det enigma en känd person måste utgöra för den stora massan. Men framför allt en person som bortom guldets skimmer känner sorg över sitt livsöde.

Orson Welles skrev inte bara manus och regisserade, utan spelar även huvudrollen vilket han gör med närmast oanständig bravur. Själv har han påstått att det krävdes mer make-up för att göra honom ungdomligt snygg i de få scener han spelar sin egen ålder, än att sminka upp honom som en sextiplussare. Men det spelar egentligen ingen roll, eftersom han med gester och kroppsspråk är enormt trovärdig som en gammal man. Scenen där han slår sönder sitt sovrum efter att andra hustrun lämnat honom är Welles triumfscen nummer ett. Den stillsamma förnekelsen som förbyts i raseriets hejdlöshet (notera att skiftet hoppar mellan två återberättelser av händelsen) och sedan det fruktansvärda och sorgliga lugnet. Kane lämnar det trashade rummet bakom sig och vandrar förbi sina tjänare ut genom en stor hall. Där passerar han en korridor med speglar på båda sidor. I reflektionernas evighet återges denna man i ett oändligt antal, likt de röster som försökt sig på att beskriva honom. Många har åsikter, men ingen kommer i närheten av de svar som enbart vi åskådare får reda på i filmens sista andetag – vad "Rosebud" betydde – och den logiska följden att vi själva får bestämma om det ens hade någon betydelse.

Om ett träd faller i skogen utan att nån är i närheten av att höra det, gör det då ett ljud? Det är en vacker tanke att Charles Foster Kanes sista ord egentligen inte kunde höras av någon, men att det genererar en undersökning som i sin tur är en av filmhistoriens främsta intrigstrukturer. Men också att det är kärnan i en film som sextio år efter dess premiär fortfarande är lika magisk in i minsta sekvens. "Rosebud" genljöd till de miljoner som sett filmen och det är allt som ibland behövs för att skapa en äkta klassiker. Människors intresse för andra människor, vare sig verkliga eller fiktiva.

Denna recension publicerades 29 augusti 2004 i samband med Vujers nedräkning av filmhistoriens Topp 50. Atlantics nyutgåva innehåller även den angenäma dokumentären The battle over Citizen Kane, som går närmare in i detalj på alla problem som uppstod under inspelningen.

* En tjugosexårig debutant finns med på en annan plats längre ner på topplistan, nämligen här.