Förra året var Paul Schneider aktuell med ett par filmer på Stockholms Filmfestival – vagabondfilmen Crude (där han och en kompis reser till Turkiet) och David Gordon Greens All the real girls (där han irrade runt i en byhåla in och ut ur ett förhållande). Mest tyckte jag hans agerande sög så ofattbart, även om alla andra verkade höja honom till skyarna. När han nu återvänder till Stockholms biografer måste jag dock tänka om. För i Jordan Hawleys syrligt roliga regidebut är Schneider nämligen en storartad komiker.

Inledningen, och valda delar av intrigen, är som tagen från Woody Allens Manhattan – en författare som försöker skriva en text om staden han älskar, och i detta fall älskar med. För älskaren som här ska lämnas är ingen kvinna, utan den stora staden Los Angeles (som senast älskade med biopubliken i Michael Manns Collateral). Owen hankar sig fram på att skriva biografier om halvkändisar. Senaste uppdraget är att höja en avdankad astronaut (alltid briljanta Fred Willard) till skyarna på hans ålders höst, genom att ljuga om hans storslagna bravader och släta över hans notoriska otrohet och andra karaktärsskavanker. Men Owen finner en natt, när hans älskare slänger honom ur sängen (genom en jordbävning), att det inte funkar längre. Han måste lämna L.A. genast och aldrig komma tillbaks. Inga mer kompromisser eller livslögner – uppbrottet ska vara fullständigt.

Hans vänner – som inkluderar grannarna Allison (Poppy Montgomery) och Robby (Dorian Missick), lesbiska Stephanie (Tori Spelling), samt hela hans terapigrupp av anonyma alkoholister – blir helt förstörda, och ännu mer så när hans uppbrott sker så fullständigt som möjligt även med dem. Han börjar berätta hela sanningen och inget annat. Allt det han velat säga om dem, hur känsligt det än är. Snart är han totalt uppsagd i L.A. och enbart flygbiljetten finns i hans ägo. Men att lämna staden visar sig ändå vara förbaskat svårt. Speciellt när han nydumpad träffar på en gammal bekant i kön till flygplanet, den likaledes dumpade Val (Jennifer Westfeldt från Kissing Jessica Stein). De fastnar för varann och Owen beslutar sig för att stanna för att se om detta ödesspratt kan vara värt det. Deras dejter utvecklar sig snabbt till experiment från Owens sida där han vill visa upp alla sina dåliga sidor så fort som möjligt. Om hon då lämnar honom kan han fortsätta sin flykt, men om hon står pall så kanske hon är den rätta.

Hawley har tidigare erfarenhet av manusförfattande till TV-serier, vilket märks som den tydligaste fördelen i 50 ways. Han har vissa tydliga förebilder (Allen, Whit Stillman och Steve Martins L.A. Story) vars division han stundtals spelar i. Dialogen är rapp och ofta mycket underhållande. Ovanligt nog för en romantisk komedi lyckas filmen även ta en hel del lyckade vändningar och blir sällan särskilt förutsägbar. Som tidigare nämnt är Schneider och Willard dessutom fläckfria i sina prestationer. Men ännu känns Hawley något grön i allt som sker runtomkring dialogen, det vill säga i bildarbetet och helhetsstrukturen. Med lite mer erfarenhet på de områdena så kan han nog snart bli en contender även på den stora arenan.