Historien om kåkfararen Randle P. McMurphys vistelse på ett mentalsjukhus är en av filmhistoriens mer oväntade succéer. I Sverige spelade den på biograferna i hela tio år (ett oslagbart rekord med tanke på att video och DVD sedermera blivit del av svenska hushåll). Baserad på författaren Ken Keseys erfarenheter vid ett amerikanskt veteransjukhus, släpptes den först i bokform 1962. Som sådan fann den sin väg till skådespelaren Kirk Douglas hjärta, som beslöt sig för att året därpå sätta upp den som teaterpjäs på Broadway med sig själv i rollen som McMurphy. Med filmrättigheterna i sin ficka fanns där även baktanken att en dag få den producerad för filmduken. Men pjäsen blev inte lika stor succé som boken och få filmproducenter såg någon framtid för Gökboet. Inte förrän Kirk lämnade över rättigheterna till sin son Michael tog det hela fart. I samarbete med musikproducenten Saul Zaentz (bland annat för Creedence Clearwater Revival) fick de tag på regissören Milos Forman, som dessförinnan enbart gjort en amerikansk film tidigare – den mysiga föräldrasatiren Taking off – men ett antal komiska klassiker på tjeckoslovakisk hemmaplan. Forman hade för övrigt kontaktats tio år tidigare av Douglas den äldre för att ta sig en titt på Keseys bok, men den fastnade tyvärr (utan att någon av de båda visste om det) i den tjeckiska tullen.

Förutsättningarna var ändå ganska magra. Egentligen bara det faktum att de hade lyckats få tag på Jack Nicholson för den ledande rollen sågs som en ljusning. Men därutöver ville ingen sätta större tilltro till en utländsk regissörs tolkning av en amerikansk bästsäljare, två nybakade idealistiska producenter och en ensemble bestående av så gott som enbart debutanter. Men efter att Zaentz lyckats klara de ansträngda finanserna själv, efter att producenterna hittat en storväxt indian i skogvaktaren Will Sampson och efter att de äntligen hittat en sjukhuschef (Dean R. Brooks som så gott som spelar sig själv i rollen som dr. Spivey) som kunde gå med på att låna ut sin anstalt för en branschkritisk film, så kunde Gökboet komma igång på riktigt.

Handlingen är ganska okomplicerad; Randle McMurphy förflyttas från ett fängelse till ett mentalsjukhus där det ska utvärderas om han verkligen är sinnessjuk. Vissa i ledningen tror han fejkar det hela. Avdelningen han hamnar på leds av sjuksyster Ratched (Louise Fletcher) som tror på terapeutiska gruppsamtal och muzak i högtalarna som bästa nervstillande. McMurphy som inte känner sig helt till ro med att bo med en massa dårar, finner dock snart att den han retar sig mest på är den diktatoriska sjuksköterskan. De övriga internerna som vant sig vid Ratcheds styre, börjar en efter en ta parti för McMurphys revolt och snart måste ledningen ta till mer än terapi för att tygla det begynnande upproret.

För Forman var Keseys bok en utmärkt allegori över hans egen hemnation där kränkningen av individers rättigheter hade pågått under hela hans liv. Milos föräldrar dödades i Auschwitz, men förtrycket fortsatte även efter kriget under den kommunistiska diktaturen. Om man tolkar Gökboet som främst en mentalinstitutionskritisk historia, så ser man dock enbart halva berättelsen. Större pendanger riktas, vilket också Forman lyckas iscensätta, mot den ständiga polemiken mellan individ och institution, vare sig det rör sig om dårhus eller diktatur. Syster Ratched är i sin egen uppfattning ingen ond människa, utan följer enbart de metoder och regler som utgör grunden för hennes sysselsättning. Däremellan slinker hennes egna personliga värderingar in i terapisessionerna utan att hon reflekterar över det. Hennes väninnas son – den stammande Billy Bibbit (Brad Dourif) – berättar öppenhjärtligt om sin förälskelse i en flicka, men ryggar tillbaks vid Ratcheds förmyndande blick. Hon är inte hans mor, men på bekostnad av Billys sinnesro går hon hans mors ärenden.

Ken Kesey sägs aldrig ha sett Formans filmatisering eftersom hans bok utgick från den tysta indianen Bromden. Manusförfattarnas ändring i utgångspunkt förargade honom så pass att den därefter blev cinema non grata för Kesey. Men Formans, Bo Goldmans och Lawrence Haubens beslut att strukturera om berättelsen är på alla sätt förtjänstfullt. Dels flyter den samman med Formans tidiga filmer, som med sina amatörskådisar präglades av närmast dokumentära personskildringar. Vid inspelningen lät Forman sina aktörer långt på förhand sjunka in i sina roller och bo inne på avdelningen. Sedan arbetades det fram en fotografisk metod (först Haskell Wexler, sedan Bill Butler) som med flera kameror inte lät skådespelarna vara medvetna ifall de filmades och när. Resultatet går ju enkelt att se i gruppsamtalens märkbara laddningar, när alla deltagare är på helspänn. Men dels är Formans Gökboet också beroende av den högst levande McMurphy som kontrast mot paragrafryttaren Ratched.

Nicholson har många gånger varit i sitt esse, det skulle vara andefattigt att repetera det än en gång. Men det är svårt att förneka vilken otrolig betydelse han samtidigt har för Formans film. Han är pajasen, den omogna tonåringen, rebellen och den livströtte i en och samma person. Ställd mot Louise Fletchers hårdnackade byråkratiska fasad, så blir Nicholsons ilska och frustration än mer utlevelsefull. Det är självfallet motsatsernas kamp som genererar den sortens laddning, men det är just en sällsynt stund av magi när allting fungerar så genuint som i Gökboet. Milos Formans film är i sin lovsång för individens frihet fortfarande bland de starkaste man kan se på en filmduk. Bara slutet får ens egna fågelkänslor att flyga högt.