Få filmer har velat säga så mycket och lyckats som Kubricks rymdodyssé. Det var startskottet för hans egen signifikativa estetik med sval ljussättning, mättat tempo och ett kameraarbete som i bristen på rörelse skapade enorm spänning i bilderna. Det är även en film som till skillnad från 60-talets filmiska rymdäventyr tog science/fiction-genren på allvar och tog till vara på de rent existentiella dimensionerna. Det är dessutom en film som vågade satsa på specialeffekter och såhär en trettiofem år senare ännu står sig väldigt bra mot sina efterföljare, även om digital teknik fortfarande var på skissbordet. Men framför allt är det en film som i sin balansgång mellan tid och rum skapar stor poesi och än idag förbryllar åskådaren. Eller som romanförfattaren Arthur C. Clarke formulerade det: "If you understand 2001 completely, we failed. We wanted to raise far more questions than we answered".

Kubrick och Clarke arbetade simultant med historien till filmen. Medan Clarke skissade på romanen så skrev Kubrick manuset och idéerna växlades däremellan. Historien kretsar kring utforskandet av den svarta monoliten som vid ett tillfälle påträffas på månen, för att vid ett senare skede uppenbara sig nära planeten Jupiter. I en inledande sekvens får vi som åskådare även se att den visat sig på vår planet vid "mänsklighetens gryning" och gett upphov till idén om föremåls användbarhet som redskap, alternativt vapen. En expedition skickas iväg för att utforska monoliten och har som hjälp en högst avancerad skeppsdator med beteckningen/namnet HAL-9000. Från det benet en apa i inledningen hittar och senare använder för att klubba ihjäl djur med, är teknologin nu utvecklad till att sköta den totala livsmiljön på ett rymdskepp. HAL är artificiell intelligens och är tränad till att även uppfatta känslouttryck och nyanser i människors samtal. Något som blir förödande när astronauterna på skeppet misstänker att HAL inte fungerar som den ska och bestämmer sig för att kortsluta den.

Om det var berättelsen på det kortfattade manusplanet, så är det filmiska uttrycket i Kubricks 2001 av flera andra dimensioner. För det första råder ett totalt uppbrott från alla sorters konventionella berättarramar. De inledande och avslutande tjugofem minuterna är dialoglösa (och med övriga scener utan replikskiften har det beräknats att nära en och en halv timme av filmen saknar dialog) och den enda karaktären som presenteras på djupet är datorn HAL. Dessutom uppstår rejält grova tidshopp i filmen (det längsta på tusentals år), vilket bidrar till att förstärka gåtfullheten i var den röda tråden ligger. För det andra är det en film som framhäver musiken på ett ytterst nyskapande sätt. Polarprisvinnaren Györgi Ligeti må ha stämt Kubrick för att ha använt hans musik utan tillstånd, men frågan är om någon annans musik hade kunnat ge tyngdkraft åt den slutliga färden in i evigheten. Med tanke på att filmen visualiserar tidens existens och människans utveckling, blir kopplingen mellan de klassiska verken av Richard Strauss och Johann Strauß och Ligetis avantgardistiska symfonier en symbol i sig.

För det tredje, och kanske allra viktigast, är det en film som likt få andra diskuterar människans existens – och på flera olika plan. Den tar upp vår existens i samband med såväl natur som teknologi och gör det på ett väldigt utvecklingskritiskt sätt. Astronauterna är i stora delar av filmen mestadels livlösa funktioner av den teknologibaserade verklighet de befinner sig i. HAL må vara datorn, men är i scenen med "Daisy, Daisy"-sången snarast den mest känslofyllde. Även om många numera ser klädmodet, samt det politiska läget i filmen som tecken på hur daterad filmen är, så är ju den filosofiska diskussionen kring människans integration med teknologin fortfarande högaktuell. 2001 ifrågasätter vår syn på utveckling och hur vi ska kunna definiera vår omvärld när vi inte är klara med vår egen existens.

Men Kubricks och Clarkes historia slutar inte där, utan ger sig även i kast med att förmedla en skapelseberättelse bortom evigheten. Det avslutande kapitlet med Bowmans resa bortom tid och rum där han finner uppkomsten till mänskligt liv är oöverträffade inom science/fiction-genren. Vad Kubrick lyckas visualisera är närmast gåtan, den ständiga frågan efter vad som är begynnelsen och meningen. Jag vet att jag aldrig kommer förstå slutscenernas innebörd, men just insikten i oförståelsen känns onekligen lik den känsla Bowman själv uttrycker.