Det finns många skildringar av USA:s krig i Vietnam, däribland Cimino 1978, Coppola 1979, Stone 1986 och 1989, Levinson 1987 och De Palma 1989. En av de få som jag tror kommer att hålla i längden är Stanley Kubricks Full Metal Jacket från 1987. Den tar sin utgångspunkt i amerikanska marinkårens träningsläger på Parris Island, där ett antal nyrekryter precis anmält sig. Under ledning av den härligt stereotype och ständigt skrikande Sgt. Hartman (Ermey) ska de unga männen på bara åtta veckor förvandlas till kallblodiga slaktare. Hartman, som sällan missar ett tillfälle att förnedra och straffa sina adepter väljer ut menige Pyle (D'Onofrio), som kompaniets hackkyckling. Trots kamraternas till en början välvilliga inställning, drabbas Pyle så hårt att han sista kvällen på ön löper amok när han sitter på toaletten med sitt gevär, skarpladdat med helmantlade kulor.

Men utbildningen lyckas och när de unga ovärdiga småkrypen, som Hartman kallar dem, kommer ut som fullvuxna marinkårssoldater åker de flesta av dem direkt till Vietnam. Där får vi följa en av dem, menige Joker (Modine), i hans jobb som krigsreporter för tidningen "Stars and Stripes". Joker är inte märkbart förförd av krigets och dödsmaskineriets lockelser, men ute i fält får han till slut tillfälle att tillämpa sina kunskaper.

Full Metal Jacket är en krigsparodi i blodigt allvar. Det är en skildring av ett krig som varken visste ut eller in. Det är en film som slutar lika oavslutat som kriget gjorde. Kubrick ifrågasätter inte bara USA:s inblandning i Vietnam, han tycks också fördöma krig på ett mer allmänt plan. Han lägger ingen större skuld på de enskilda soldaterna, men är desto vassare i sin kritik mot de strukturer som leder enskilda, oskyldigt ivriga pojkar till massmördare. Och han stannar inte vid framställningen av krigets absurda fasor i sig, utan sträcker sig även mot dess konsekvenser i det civila, både före och efter tjänstgöringen. Massmördaren Charles Whitman och Kennedymördaren Lee Harvey Oswald, som båda fått lära sig att döda i marinen, blir tillsammans med Pyle exempel på hur blodsutgjutelsen växer vidare.

För att få en enkel men relativt korrekt uppfattning av Full Metal Jacket kan man börja med att bara lyssna på Johnny Wrights öppningsmusik och Rolling Stones avslutningsmusik. Som så ofta hos Kubrick sammanfattar musiken både berättelse och tema på ett mycket elegant sätt. Om man dessutom lyssnar på de mycket grova marschsånger som är insprängda genom hela filmen så börjar man förstå miljön och stämningen. Lägger man sedan till den bitvis förbluffande hyperrealismen och detaljrikedomen i bilderna, så märker man Kubricks genialitet.

Full Metal Jacket är en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Ett av de kanske mest minnesvärda ögonblicken tycker jag är Jokers svar när han blir tillfrågad om varför han har en fredssymbol på sin väst samtidigt som han har texten "Born to Kill" på hjälmen: "I think I was trying to suggest something of the duality of man, Sir".

Läs även Johan Bui-Quys recension (1999-11-01) här.