"You know what I think? I think that we're all in our private traps, clamped in them, and none of us can ever get out. We scratch and we claw, but only at the air, only at each other, and for all of it, we never budge an inch."

Alfred Hitchcock insisterade att biograferna som visade Psycho inte fick släppa in någon åskådare efter att filmen hade börjat. En måhända vanlig företeelse idag, men i 60-talets USA där biopubliken kom och gick som den behagade, insåg Hitchcock att hans film skulle komma till missbruk. Dessutom köpte Hitchcock rättigheterna till Robert Blochs bokförlaga och så många exemplar som möjligt så att inte alltför många skulle känna till hur historien utvecklar sig. Den okonventionella berättarstrukturen låg till grund för detta initiativ och en publik som hade vandrat in i mitten av filmen hade helt enkelt missat en hel del.

Sekreteraren Marion Crane (Leigh) ser en chans att trygga sin framtid. Hennes chef anförtror henne att sätta in en oljemiljardärs pengar på banken, men istället tar hon de fyrtiotusen dollarna och flyr Phoenix. Den långa färden till hennes älskare Sam tar flera dygn och en regnig natt när hon nästan är framme blir hon tvungen att stanna för att få lite sömn. Hon svänger in vid det anspråkslösa Bates Motel, som drivs av unge Norman Bates (Perkins). Ensam gäst på motellet, så bjuds hon in till hans kontor för en nattmacka och lite sällskap. Själv är hon ganska reserverad om sin färd, men får höra att Norman bor i huset bredvid motellet tillsammans med sin invalida mor. Tvungen att som ende son ta hand om modern, är han bunden till sitt hem och motellet. Efter samtalet bestämmer sig Marion för att nästa dag åka tillbaks för att återlämna de stulna pengarna, men ödet säger annorlunda.

Hitchcocks film mottogs inte direkt med applåder av kritikerna vid dess premiär. Som den mästare av spänning han redan då ansågs vara, så uppskattade ingen att han nu visade upp det våld han tidigare enbart insinuerat eller varit väldigt sparsmakad med. Den omtalade duschscenen medförde inte enbart en chock på grund av det grafiska våldet (vars effekt enbart är ett resultat av George Tomasinis mästerliga klippning), utan för att ingen hade väntat sig det. På många sätt kan duschscenen ses som Hitchcocks karriärmässiga klimax – all den spänning som han byggt upp under sin dittills över trettioåriga karriär formligen exploderade i en tjugosekunders knivbatalj med över nittio klipp. Även om filmen i övrigt innehåller ett par ganska våldsamma och läskiga sekvenser, är duschscenen i sig så ofattbart hemsk att den aldrig skulle toppas i någon av Hitchcocks senare filmer.

Men Psycho är inte enbart en orgie i våld. Skulle man lägga ihop de våldsamma scenerna i en klump, skulle de inte uppta mer än en minut av filmens speltid. Nä, det som gör Psycho till ett sådant mästerverk är att den respektlöst leker med åskådarens förväntningar. Avsaknaden av egentlig huvudkaraktär, personer och hemligheter som är svåra att sätta fingret på. Hitchcock använder sitt typiska lugna tempo som grund för att vid rätt tillfälle sparka bakut och få alla att tappa hakan.

Som ett tekniskt hantverk är den dessutom fullkomligt briljant. Bernard Herrmanns huggande musik, Saul Bass hackande förtexter, det mesta föranleder våldsamheterna som komma skall. Så även John L. Russells foto som i scenen där Marion kör genom regnet skapar snygga liknelser mellan vindrutetorkarna och de kommande knivhuggen. Häri finns även några av de allra snyggaste åkningarna i filmhistorien, t ex den där Norman går uppför trapporna till övervåningen och kommer ut ur sovrummet bärande på sin mor. Kameran följer honom från nedre våningen, upp genom trapprummet för att efter en båge uppvid taket visa upp trappan och hallen från ett fågelperspektiv. Magnifikt!

Men vad som också gör att Psycho sticker ut från Hitchcocks övriga produktion är att skådespelarna är något mer levande i de små gesterna. Janet Leighs blickspel i scenerna där hon fantiserar om vad hennes chef kommer säga när han upptäcker att hon försvunnit med pengarna. Eller Anthony Perkins strålande neurotiska spel som ofta ger skenet av att påminna om en skygg fågel i det ständiga småknaprandet och de ivriga ögonen. Att Hitchcock senare skulle göra en hel film om flygfän är inte så märkligt med tanke på mängderna av fågelreferenser i Psycho (Phoenix, Crane, Normans fågelrum, Herrmanns musik i duschscenen, inledande tagningen som ur ett fågelperspektiv närmast flyger fram till det hotellrum där Marion och Sam befinner sig, m.fl.). Att detta filmiska klimax dock skulle medföra en viss avmattning i hans senare produktion är kanske inte så märkligt, med tanke på hur fulländad Psycho känns än idag. Det är väl typiskt att Hitchcock senare fått beteckningen skräckmästaren enbart utifrån denna film, vilket sätter mycket av hans andra filmer i skuggan. Men om man ska kallas nåt sånt för enbart en film så är Psycho långt ifrån opassande.