Min stora favoritartist är australiensaren Nick Cave. Ett faktum som kan tyckas ha väldigt lite att göra med film överhuvudtaget. Men Cave har faktiskt haft ett finger med i ganska många filmproduktioner. Han har skymtat förbi som sig själv både här och var, t.ex. i Wim Wenders Himmel över Berlin, och dessutom både skrev han och hade en av de större rollerna i fängelsedramat Ghosts… of the civil dead. Kanske är det då inte så konstigt att han för några år sedan fick äran att vid en mindre filmfestival, jag minns inte vilken, välja ut sina favoritfilmer till en specialsektion. En av de filmer han valde var Svart Narcissus. Det var första gången jag hörde talas om den. Men bara några månader senare fick jag chansen att själv se den, då Cinemateket i Stockholm körde en serie med några av regissören Michael Powells största verk.

Powell var en engelsman som i tonåren förälskade sig i filmens värld och snart kom att jobba med film på en rad olika sätt. I slutet av 20-talet hjälpte han Alfred Hitchcock med manuset till Utpressning och började själv att regissera thrillers och komedier av lågbudgettyp, vilket han fortsatte med till 1937 då han fick ett mindre genombrott med The Edge of the World. En film som gjorde att det stora bolaget London Films fick upp ögonen för honom. Efter några hyfsat framgångsrika filmer gick han dock sin egen väg och bildade tillsammans med Emeric Pressburger, en ungersk-född tysk som flytt undan Hitler, produktionsbolaget The Archers. Deras relativt okonventionella filmer, som de vanligen både skrev och regisserade tillsammans, vann inte alltid kritikernas gunst, men publiken på båda sidor om Atlanten älskade dem och åtminstone två av dem; Svart Narcissus och De röda skorna, måste idag räknas som klassiker. Den senare handlar om en balettdansös liv och död, den första om något helt annat, nämligen nunnor.

Närmare bestämt handlar den om en grupp anglikanska nunnor från Calcutta som under ledning av syster Clodagh (Deborah Kerr) beger sig upp i Himalayas svårtillgängliga berg för att där sprida Guds ord och med dem den västerländska civilisationens välsignelser. Prövningar av många slag drabbar dem dock. Den byggnad den lokale fursten tilldelar dem för att använda som kloster är inte särskilt gästvänlig, en gammal helig man upplevs som ett hot mot deras auktoritet trots att han bara sitter och stirrar rakt framför sig dagarna i ända, och den unge fursten kritiserar dem snart för det sätt på vilket de håller avstånd gentemot män. Han tycker de är inkonsekventa eftersom deras korsfäste gud ju var en man. För den största prövningen står emellertid en engelsman, den stilige Mr. Dean. Inför honom märker några av nunnorna att deras sexuella känslor inte försvunnit bara för att de avgett kyskhetslöfte, och efterhand står det klart för publiken att deras sexuella återuppvaknande kommer att få sina mer eller mindre katastrofala konsekvenser.

Detta utspelar sig mot en ständig bakgrund av de mest storslagna bergsmiljöer man kan tänka sig. Må så vara att de är konstgjorda, hela filmen är inspelad i England, men de är ändå i många scener rent andlöst vackra. (Bilderna på denna sida är svart-vita, men filmen är i färg och med Jack Cardiffs vackra foto en svårslagen fröjd för ögat.) På något sätt känns det också som om de, genom sin storhet eller sin skönhet, eller därigenom att man trots allt hela tiden är medveten om deras konstgjordhet, förstärker handlingens känslointensitet. Men jag är förstås övertygad om att handlingen skulle vara nästan lika gripande även om den utspelade sig på en helt kal teaterscen, så stark är nunnornas inre brottningskamp mellan Gud och köttet.

Tyvärr kunde inte Powell och Pressburger prestera alls lika bra filmer då 40-tal övergick i 50-tal, och 1956 upplöstes deras samarbete. Fast Powell hade då fortfarande sin allra mest kända film framför sig, Peeping Tom, som han gjorde 1960. En historia om en voyeur vilken mördar kvinnor samtidigt som han spelar in deras dödsångest på film. De kraftfulla reaktionerna mot det, även med dagens mått mätt, ganska sadistiska våldet i den filmen ledde dock till att det blev hans sista. Efteråt fick han nöja sig med betydligt mindre prestigefulla jobb för televisionen. Först i slutet av 70-talet fick han sin välförtjänta återupprättelse, då Coppola och Scorsese framhävde honom som en av sina största inspirationskällor. Och Scorsese har ju även han gjort en film med religiöst tema som utspelar sig bland de centralasiatiska bergen; Kundun. Fast utan några nunnor.