Michael Ciminos film om ett gäng stålarbetare i Pennsylvania som åker till Vietnam och förlorar vad som varit deras liv, är en av de allra första "Vietnam-filmerna" i vad som i efterhand kan ringas in som en specifik genre. Även om Coppola påbörjade inspelningen av Apocalypse innan Cimino hann sätta igång, så kom Deer Hunter först till biograferna. Ganska snabbt blev det en film som splittrade publiken i två läger (specifikt vid en legendarisk visning vid Berlins filmfestival): de som ansåg krigsskildringen för vidrigt endimensionell eller de som föll för filmens starka sentiment och älskade den.

Egentligen kan man se filmen i huvudsak som ett triangeldrama – de goda vännerna Michael (Robert De Niro) och Nick (Christopher Walken) som bor tillsammans i stålverksorten Clairton, är båda förtjusta i samma kvinna, Linda (Meryl Streep). Nick är förvisso tillsammans med henne, men när kriget kommer emellan blir han "saknad i strid" och Michael är den som återvänder. Michael och Linda blir självfallet glada att återse varann, men saknaden av Nick blir för stor och omintetgör möjligheten av ett förhållande dem emellan. Detta är dock en ganska snäv åskådning av Ciminos film, även om det är den grundläggande historien.

Man kan också se den som en insiktsfull skildring av manlig gemenskap, kanske den allra främsta som gjorts. Utöver Michael och Nick består deras gäng av flera andra karaktärer; Steven (John Savage), som i inledningen gifter sig med sin käresta Angela, men också följer med till Vietnam och återvänder hem i rullstol, Axel (Chuck Aspegren), buffeln som mest uttrycker ett "fuckin’ hey" om allt och alla, John (George Dzundza), bartendern som ömsint spelar ett pianostycke till grabbarnas avfärd och till sist Stanley (John Cazale), gaphalsen som de flesta retar sig på. De arbetar på stålverket och efter jobbet tar de en öl på Johns pub. Efter Stevens bröllop drar de upp i bergen och jagar hjort. Vad Cimino snyggast lyckas skildra är ett gäng som tydligt hängt med varann sedan barnsben, men som konfronteras med vuxendomen genom den perverterade initiationsriten att åka iväg och kriga. De har redan sina specifika koder och umgängesvanor, som jakten uppe i bergen och det hedervärda i att fälla en hjort med enbart ett skott (som Michael förespråkar). Men skojeriet tar slut och allvaret gör att de samtliga växer upp. Som Nick uttrycker det tidigt i filmen: "I don't think that much about one shot anymore".

Besläktat med denna kompisskildring är det också en väldigt nyansrik miljöskildring. Clairton med dess smutsiga stålverk och industrier är en typisk white trash-stad, men innehåller också en ståtlig rysk kyrka som påvisar den starka religiösa övertygelsen hos invånarna. Att flera av karaktärerna är ryskättade blir såväl en kommentar om den splittrade nationalismen bland de soldater som skickades i krig, men också en koppling till den ryska roulette som ekar genom hela berättelsen. Samtidigt gör Cimino tydliga gränsdragningar mellan det industriella USA och det naturpampiga USA, för att inte tala om den skillnad som Vietnam utgör. Många belackare anser Vietnamskildringen i Deer Hunter vara bland de mer orättvist negativa (vilket kan sägas inneha visst fog), men då är det en kritik som förbiser den grådaskiga avbildningen av vännernas hemort. Ett sånt där ställe där militärtjänst kan betraktas som ett förtjänstfullt sätt att lämna misären bakom sig. Nick säger till Michael innan de beger sig ut för att jaga att han uppskattar trädens mångfald i bergen. Det är därför han jagar, för att träden är så vackra i kontrast till stålbrukets förruttnande effekter. Symboliskt nog blir det denna drömmare som drabbas värst av kriget och som får agera representant för de som föll offer.

Därifrån kan man närma sig Deer Hunter också som en krigsskildring. Även om det ofta är som en sådan den beskrivs, tycker jag att det är ett betydligt bredare perspektiv Cimino har. Exempelvis varar krigsscenerna i filmen enbart några få minuter, medan det är de direkta effekterna och de mer långvariga konsekvenserna som Cimino förmedlar. Några få scener uppvisar kaoset omkring amerikanernas kapitulation, men de påminner en hel del om alla de TV-bilder som världen över hade bevittnat från Vietnam. Cimino bygger sin film därav på allmänt etablerade kunskaper om situationen och fortsätter med sina egna idéer som cirkulerar en del kring amerikanernas invasion av Vietnam, men framför allt kring Vietnamkrigets invasion av USA. På så sätt föregår han alla efterkommande skildringar. Kriget är mest en dynamo för såväl triangeldramat som förmedlandet av den smärtsamma effekten det verkliga kriget hade på det amerikanska samhället och de som på nationaldagen fortsätter att sjunga "God bless America".

När det gäller just Ciminos influenser kan man se västernfilmen som en påtaglig källa. Men annars tycker jag Deer Hunter framstår som ett slags tidlöst unikum inom den amerikanska filmhistorien. Som sagt en tidig Vietnamskildring och således i sig själv väldigt influensrik, men också anknytande till USA-filmens lyckosamma 70-tal och en era som förde fram våghalsiga och experimentella regissörer (se även plats 4, 10, 11, 12, 14, 27 och 28 på denna topplista). En filmisk tidsålder där allt tycktes vara möjligt och man ofta vågade tänja på den klassiska Hollywoodramen. Rambrott i Deer Hunter är exempelvis längden (tre timmar), den kritiska samtidsskildringen och det inte så lyckliga slutet.

Självfallet går det att betrakta filmen ur flera andra perspektiv. Dess uppbyggnad, med den långa upptakten (där kriget knappt nämns) med bröllopsscenen och jaktscenen som senare övergår dramatiskt till terrorn i Vietnam, för att åter gå tillbaka till det stilla livet i Clairton. Man kan diskutera hjälterollen som Michael på många sätt innehar – huruvida hans mantra om ett skott (vilket senare genljuder i de traumatiska scenerna med rysk roulette) är en anspelning på det hedervärda kriget och hur denna falska syn för USA grusades under Vietnamkriget. Hur det till exempel kunde komma sig att unga amerikanska pojkar kunde begå fullkomligt gräsliga aktioner i farbror Sams namn. Och ur en queer-läsning skulle det antagligen slås mynt på triangeldramat och att Michael egentligen är kär i Nick och inte Linda.

Men så går det också att berömma Vilmos Zsigmonds enastående foto. Michael Cimino skulle komma att använda honom i den senare, något mindre hyllade Heaven’s Gate, som kanske i sig är ännu snyggare. Vissa scener i Deer Hunter är dock så pass vackra att man fäller en tår bara av den rent fotografiska njutningen. Precis som man gör när man inser att den fantastiske aktören John Cazale var döende i skelettcancer under inspelningen och dog kort därefter. Trots att han enbart hann göra fem filmer, var det inte vilka filmer som helst – Gudfadern I och II, En satans eftermiddag, Avlyssningen och till sist detta mästerverk. För regissören Cimino gick det dock bara nerför efter Deer Hunter. Han fortsatte att göra snygga filmer, men utan samma formfulländning och manusmässiga substans som i denna, hans andra film. Den är i all sin prakt ett helt magnifikt epos över en nations kollaps, porträtterat i de individer som utgjorde dess grund.