Hur mycket mer mysig vore inte världen utan våldets förintande existens? Skulle inte vi alla må mycket bättre i ett samhälle baserat på trygghet och allomfattande gemenskap? Ett positivt svar på ovannämnda ledande frågor skulle vara såväl väntat som ogenomtänkt. För vad är det egentligen som kan garantera en sådan utopi?

Anthony Burgess roman A clockwork orange publicerades 1962 och var en mångbottnad studie i mänsklig godhet och ondska. Det första enbart en önskvärd trofé i inrikesministeriets "nya" politik, medan ondskan förkroppsligades av unge Alex – en välartikulerad ligist med fascination för våld och Beethoven. Som romanen redogör för är nyanserna i människans natur inget som går att kontrollera bortom individens existentiella gränser. Men Alex som till slut åker fast för sina brutala brott, utnyttjas av regeringen som försökskanin för en ny slags rehabilitering. En hjärntvätt kallad Ludovico-behandlingen som går ut på att anpassa brottslingens våldstendenser till ett fysiskt illamående. Om boven inte själv väljer att vara god, bör han således lida av valet att vara ond. Ett styltigt resonemang vars bristfälligheter i sin tur är en syrlig kritik av samhällsstyrets reducering av individens fria vilja.

Nog med prolog. Burgess roman är i sig värd en helt egen hyllningstext. Utöver den beska samhällssatiren är det också ett lingvistiskt mästerverk i sin dialektiska blandning av de engelska och ryska språken till ett nytt sorts slang (av Burgess kallat nasdat) som Alex och hans kumpaner (drogisar) slänger sig med. Men detta kan sparas till någon litteraturfanatisk hemsidas topplista.

Stanley Kubricks filmatisering av Burgess roman kom tio år efter boken och följer sin förlaga ganska noggrant. Platsen är ett England i en inte alltför avlägsen framtid. Alex och hans drogisar inleder kvällarna med att dricka mjölkplus (dvs spetsad mjölk) innan de ger sig ut på stan för att misshandla luffare, slåss med andra gäng och sno bilar. En av deras offer blir författaren mr. Alexander som misshandlas svårt, medan hans hustru våldtas och senare avlider av sina skador. Gänget som Alex drar runt med är dock inte helt med på hans noter och gör till slut myteri.

Den våldsamma inledningen av filmen har nog etsat sig fast på de flesta biobesökare – Alex sjungande "Singin’ in the rain" medan han sparkar på den liggande författaren och strimlar hustruns kläder med en kniv. Därefter följer dock en tumultartad skiftning i perspektivet. Alex fortsätter att vara berättare, men i fängelset förlorar han den maktstatus han tidigare haft. Den parodiskt nitiske övervakten Barnes (storartade Michael Bates), den slemmigt populistiske inrikesministern och den hjärntvättande doktor Brodsky är personer som sätter sig över och utnyttjar Alex för sina egna syften. Syften som döljs bakom självgoda präktiga fasader. Den enda som ställer sig vid Alexs sida är fängelseprästen som konfronterar Ludovico-behandlingen efter dess verkställan: "Choice! The boy has no real choice, has he?…He ceases to be a wrongdoer. He also ceases to be a creature capable of moral choice" Ministern svarar med filmhistoriens kanske mest rationellt icke-humanistiska replik: "Padre, there are subleties! We are not concerned with motives, with the higher ethics…The point is that it works"

När Alex sedan släpps hjärntvättad till godhet ut ur fängelset, har han längre ingen bostad sedan hans föräldrar hyrt ut hans rum. Rotlöst vandrar han runt på stadens gator, där hans förflutna till slut kommer ikapp honom. Först den luffare han sparkat ner, sedan hans gamla kumpaner Dim och Georgie som numera är poliser. Men lagens väktare tar ingen hänsyn till så kallad rehabilitering och ger honom en ordentlig hämnd. Till sist finner han sin tillflykt i ett hus ute i skogen. Sent omsider inser han att det tillhör den författare han tidigare förstört livet för. Alex förstår snabbt att samhället är ämnat att tjäna alla dess invånare, men att alla inte skattas som sådana.

A clockwork orange är kanske inte enbart den allra främsta samhällssatiren (i meningen att reda ut begreppets alla inrymda konflikter), utan är även en stilistisk och berättarmässig triumf från Kubricks sida. Anthony Burgess beklagade sig över att filmen måhända skulle bli mer minnesvärd än hans egen litterära kreation. Främst eftersom den språkliga symbolik han då skapat utifrån den tidens två supermakters ordflora, skulle gå förlorad. Men Kubrick vågade anamma nasdat-slanget och med hjälp av Malcolm McDowells superbt svängiga uttrycksfullhet så är språket fortfarande en stor del även i filmen.

Men i Burgess kritik utelämnades en viktig del (kanske medvetet). Med Kubricks film blir seendet en betydligt mer framstående ingrediens i berättelsen. Han använder genomgående det allseende centralperspektivet – från den inledande Korova Milk Bar-scenen, där kameran leds ut från Alexs maniska stirr rakt ut i lokalen för att avtäcka miljön, till den magiska slutscenen i Alexs drömbild av sin egen himmel. De stirrande blickarna återfinns även i Patrick Magees frenetiska tolkning av författaren. Men framför allt är det en historia som tar upp seendets konsekvenser för människans förnuft. Under Ludovico-behandlingen är Alex tvungen att med uppspända ögon bevittna våldsamheter och medicinskt tvingas till illamående. Självfallet blir detta en reflektion av Kubricks egen film (som var för våldsam för brittiska censuren och efter hot om klippning drogs tillbaka av regissören själv för att inte visas förrän efter hans död, då den naturligtvis visades i sin fullständiga version) och som en kommentar till konstcensur i övrigt. Men det är ju också typiskt att huvudkaraktären inte mår illa av egen vilja, utan tvingas till det. Han lär sig acceptera den gängse åsikten om våld som även bildmässigt skadligt.

Ställd mot resten av Kubricks produktion är A Clockwork Orange den kanske mest mångtydiga. Filmen tar ställning mot samhällets översitteri, men är inte entydigt sympatiserande med Alex. Illustrationerna av hans förnufts förfall är dessutom en enastående komposition av Kubricks bildspråk och McDowells självlysande artisteri. Lika magiskt som de Beethoven-symfonier som återkommer av och an. Ett annat tydligt inslag är det sexuella kopplat till våld (något som brittiska censuren antagligen la märke till). Filmen genomsyras av fallossymboler, ofta kopplade till Alex som våldsverkare, och lägger ytterligare en bit till Kubricks regipussel som ofta skildrar manligheten och dess sexualitet som rakt av destruktiv. En annan sådan koppling finns i denna veckas andra Kubrick-film där general Ripper startar världskrig för en begynnande impotens. Som en avslutande kommentar på denna films mästerlighet och självklara plats på denna topplista vill jag citera Alex: "It's funny how the colors of the real world only seem really real when you viddy them on the screen." När det gäller Kubrick är det så sant som det är sagt.

Fotnot: Titelns apelsin är egentligen ingen apelsin, utan har mer betydelsen av man. Författaren Anthony Burgess bodde ett tag i Malaysia och där är ordet för man "orang". Clockwork syftar till kontroll, något som kan styras och ställas in likt en klocka. Därav blir innebörden något i stil med En kontrollerad man.