Pasolini reste sig som neo-realismens tronföljare inom italiensk film i början av 60-talet. Ett konstnärskap som gick stick i stäv med det fashionabla ljuva livet hos Fellini och fick en alltmer vänsterpolitisk prägel när sjuttiotalet annalkade. Filmer som Teorema och Porcile utmanade de katolska värderingarna som han själv, genom sin såväl uttalade ateism som homosexualitet, ställde sig vid sidan av. Samtidigt som hans religiösa åsikter ofta var svåra att definiera. En journalist fundersam över Pasolinis benägenhet att filma religiösa teman när han själv inte var troende, fick svaret att han kanske inte besatt den officiella tron dikterad i den helige skrift, men att nostalgin över något att tro på var ett tillräckligt motiv. Pasolinis kanske mest omhuldade film, Matteusevangeliet, är också den mest avskalade Jesu-skildringen och just i sin frigörelse från spektakel känns den således också mest trovärdig.

Decamerone blev den första i raden av tre filmer där Pasolini, likt i sin Jesu-film, använde sig av äldre skrifter som förlagor. Ur Giovanni Boccaccios medeltida fabelsamling har han vaskat fram ett tiotal historier, de flesta väldigt sexuellt frikostiga, men också överlag mer eller mindre lustiga. Det hela utspelar sig i 1300-talets Neapel där vi finner såväl helgonförklarade lönnmördare som sexutsvultna nunnor. De flesta drivs av syndernas välbehag och gör sällan sken av att dölja sina frikostigheter. Och skulle det finnas en antydan av fromhet är det inget annat än hyckleri.

Filmen är rakt igenom sprudlande burlesk i sitt tonfall och narrar folk i alla samhällsskikt. Nja, kanske då inte befolkningen i de lägre klasserna som Pasolini alltid haft en förkärlek för. Utan snarare prästerna, rådsmännen och de generellt sett välbärgade. Även medelklassens fjäskeri för desamma. Som när fadern hittar den rike gossen i säng med dottern och genast föreslår giftermål. Eller det motsatta – när några bröder i samma kvarter finner sin syster i intim gemenskap med bondpojken och lurar ut honom på en utflykt han aldrig återvänder från.

Pasolini tecknar en charmfull, om än något dyster åskådning av människans natur. I koppling till humanismens svårartade förlust till kapitalismen som han såg i sin samtid, kan Decamerone i all sin svarta humor kännas som ett upprop. Ett sätt att locka åskådaren till kännedom om sin egen banalitet, futila strävanden och framför allt självbedrägeri. Vare sig det rör sig om en falsk synd, såsom sexualiteten, eller en äkta sådan, såsom girigheten eller lögnaktigheten, tycks Pasolini deklamera dess fullständiga mänsklighet. Men att även dessa humana egenskaper går att rannsaka till förbättring.

Decamerone genomsyras till fullo av en gudlighet, någonting andligt. Pasolini spelar själv muralmålaren Giotto som är en av få karaktärer i filmen som kommer till insikt. De övriga är bondpojken som anger sig för att vara dövstum för att bli sexslav i nunneklostret och inser ansträngningen, samt flickan som får sin älskare halshuggen av sina bröder och inser såväl sin kärlek som sin fångenskap. Men Giotto kämpar länge och väl med att färdigställa ett konstverk för att slutligen bli klar och då begripa att glädjen ligger i själva framförandet. Livets mening är sig självt och inget annat.