Man må säga vad man vill om seriemördarfilmer. En sak är säker – under de senaste tio åren har ingen toppat David Finchers Seven. Frågan är om den ens har någon jämbördig motsvarighet inom sin genre. Det är en formidabel blandning av Finchers patenterat dystra ljuskompositioner (bl a förevisade i hans musikvideor till Madonnas Express yourself eller Aerosmiths Janie’s got a gun), en genomarbetad uppdatering av det klassiska polisduokonceptet, en för Hollywood ovanligt långsam och metodisk skildring av polisarbete och har en av de mest demoniska filmskurkarna någonsin.

I en namnlös stad, genomdrypt av regn och smuts, blir den unge nyinflyttade polisen David Mills kollega med erfarne mordutredaren William Somerset. De trivs inte i varandras sällskap och Somerset ser Mills som en hetlevrad ungtupp som hellre leker deckare än hänger sig åt ordentligt utredningsarbete. Men de får chansen att lära känna varann bättre när det plötsligt börjar hittas lik i staden. Först en fet man som har tvingats att äta tills han spruckit och sedan en advokat som tvingats att skära sig själv till döds. När Somerset kopplar de båda morden till dödssynderna frosseri och girighet, förstår de snart att de har att göra med en mördare som använder de sju dödssynderna som redskap för sina bestialiska dåd.

Under tiden som utredningen fortgår har Mills fru Tracy svårt att acklimatisera sig med storstaden. Hon har nyligen fått reda på att hon är gravid, men vet inte säkert om hon vill behålla barnet för att sedan behöva uppfostra det i de miserabla stadsmiljöerna. Hon frågar Somerset om råd bakom ryggen på sin make, men han kan trots sin långa vistelse i staden inte ge henne något bra råd. Själv ska han, så fort utredningen är över, resa ut på landet och bosätta sig i en lugnare och tryggare tillvaro.

Seven är främst en formmässig triumf. Darius Khondjis (känd från flera av Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros filmer) utsökta foto, som konsekvent gröper ur stadsbilder men ändå bibehåller metropolens anonymitet och allmängiltighet, är en starkt bidragande orsak. Han arbetar med en otrolig bredd från de monumentala miljöbilderna, som inuti biblioteket, till de starka närbilderna som bland annat präglar slutscenerna. Dessutom infogar han återhållsamt den skakiga handkamera som var så populär i inledningen av 90-talet, bland annat genom TV-serien NYPD Blue, men låter den enbart skaka till de scener där tempot trissas upp. Arthur Maxs, Gary Wissners och Clay Griffiths design av de bittra stadsmiljöerna och dess visuella framträdande är också en viktig komponent. Det kanske mest intensiva exemplet på hur lysande produktionsdesignen och fotot (och även Howard Shores tryckande musik) samarbetar i Seven är i den jaktscen som äger rum efter första halvan av filmen – när de båda poliserna för första gången får syn på mördaren och Mills jagar honom genom ett bostadshus och ut på gatorna. Den enda actionsekvensen i filmen, men samtidigt en av de snyggaste actionscenerna någonsin. Just på grund av att våldet inte accentueras, utan de gråa livlösa miljöerna som Mills kämpar sig igenom. När han till sist blir nerslagen i en gränd och ondskan presenterar sig i form av en svart skugga är det som om stadens allt mörker klivit upp ur avloppsgyttret. Ofattbart mustigt!

Dessutom är Finchers film ett bra exempel på att lyckas knyta samman den helgjutna spänningen med en intressant twist, nämligen att låta ondskan konfrontera godhetens fläckfrihet. Samtalet mellan mördaren och de båda poliserna framåt slutet bjuder kanske inte på någon djuplodande moralanalys. Men när han uttalat knyter an till gammeltestamentliga värderingar, men indirekt även till det moderna samhällets syn på legitimerat våld och dessutom vinner diskussionen, kvarstår en rubbning av genrens traditionella motsatspar. Genom att dessutom balansera det hela så att moralpredikningarna inte tar kål på spänningen, så förblir Seven en av filmhistoriens mest fulländade thrillers.

Läs även Jerker Sandahls recension (1999-11-01) här.