Ridley Scotts yttre rymden-massaker från 1979 är tjugofem år efter dess tillkomst ännu den mest framstående filmen inom flera olika genrer – rysare, monsterfilm, sci/fi-äventyr – som till vardags kanske ter sig mer banala än mer seriös filmkonst (hos namn som Bergman, Buñuel, Kurosawa, Godard, Dreyer med många fler). Visst skulle man kunna se dessa tre som starkt besläktade, men i Alien känns de som tre separata genrer som förs samman för första gången. Monsterfilmer hade haft sina lagunvarelser, muterade spindlar och myror och många avarter fler, men när effektteamet för Scotts film, med schweizaren H.R. Giger i spetsen, gjorde designen för filmens namnlösa varelse så var det med en fantastiskt högre ambitionsnivå. När det gällde rysare med mer mänskliga drag, såsom varulvar eller vampyrer, lät Dan O’Bannon det inte hejdas med ett rymdmonster, utan släppte även med en kallsinnig robot – förklädd som människa – med på farkosten. Och när man talar om yttre rymden, så var det inte tal om att göra ytterligare ett rymdskepp med massa blinkande lampor eller futuristiska overaller. I Alien är det simpla arbetare som sitter i lunchrummet och diskuterar löneförhöjning.

Dramat utspelar sig på fraktskeppet Nostromo med sju personer och en katt i besättningen. Efter flera månader nedfrysta, vaknar besättningen upp och finner att skeppsdatorn dirigerat om kursen för att de ska undersöka ett nödrop från en planet långt hemifrån. Eftersom det står skrivet i reglementet att ett dylikt SOS måste kollas upp, så har de inget val. De landar med skeppet på den öde planeten och skickar ut en expedition på tre – kapten Dallas (Tom Skerritt) och besättningsmännen Kane (John Hurt) och Lambert (Veronica Cartwright) – att uppsöka nödropets ursprung. Efter en längre promenad finner de vraket av ett rymdskepp som de äntrar. Resterna av en död varelse hittas, men också ett helt fält av halvmeterhöga ägg. När Kane undersöker äggen närmare hoppar plötsligt en spindellik varelse upp i ansiktet på honom och fäster sig där.

Tillbaks på skeppet så konstaterar vetenskapsmannen Ash (Ian Holm) att Kane befinner sig i koma, men att varelsen förser honom med syre och håller honom vid liv. När Ash och Dallas försöker skära loss den, så börjar den blöda syra som nästan fräter sig igenom hela skeppet. Rådlösa kan de bara vänta och se vad som händer. Till slut släpper varelsen sitt grepp och faller död ner. Kane vaknar upp något senare, märkbart tagen och säger sig ha drömt om drunkning, men bjuds med till matbordet för sista måltiden innan besättningen åter ska lägga sig i frysboxarna. Alla är oerhört lättade över att saker och ting är återställda. Men mitt i middagen börjar Kane hosta och få krampliknande smärtor i bröstet. Resten av besättningen skyndar till för att hjälpa, men kan inte göra så värst mycket innan en silvertandad krabat plötsligt spränger sig ut ur hans bröstkorg och flyr rummet. ”Kanes son”, som Ash kallar den blir nödvändig att hitta, men snart finner man att den växer till sig ganska snabbt och inte överlämnar sig frivilligt.

Intrigen är därefter till grunden ganska skräckfilmstypisk. Ett monster som jagar och decimerar den mänskliga gruppen en efter en. Men till skillnad från många andra regissörers hantering av en sådan struktur, så lyckas Scott hålla spänningen vital genom hela filmen eftersom monstret aldrig visas upp i helfigur. Varelsen sägs röra sig i ventilationsrören, den lämnar lite ömsat skinn här och var, den måste vara enormt stor, säger mekanikern Parker (Yaphet Kotto). Men precis som för besättningen, är den också för oss som åskådare en skuggfigur som gömmer sig bland skeppets frustande ångor. För varje gång den visar sig bjuds vi på en ny överraskning, vilket gör att filmens förstahandsvärde (som jag efter sisådär en femton viddningar enbart kan försöka minnas) är närmast oöverträffat.

Ridley Scott har dock gjort mer än en vanlig slasherfilm. Med intrigens mer fysiska element och scenografins hjälp är Alien en närmast metafysisk historia om mänsklig existens. Varelsen som ”föds” ur den mänskliga magen och jagar allt och alla, är väl snarast sinnebilden för människan som rovdjur. Men framför allt är det rymdskeppet i sig som får en mänsklig liknelse. De fuktigt drypande och mot slutet mörka korridorerna ger känslan av ett kroppsligt innandöme. Datorn, eller vad som kan ses som skeppets nervsystem, kallas för Mother och även om ”hon” huserar alla dessa personer inuti sig, så är hon ingen öm moder på något sätt. Hon är raka motsatsen. En beräknande och känslokall entitet som försäkrar sig om att enbart en av hennes ”barn” ska komma att se dagens ljus.

På många sätt leker filmens tematik med våra föreställningar om skräck – för män barnafödandet och förlorandet av makt, för kvinnor nedvärdering och utsatthet. Genom de inledande diskussionerna kring matbordet förstår man att det råder en ganska patriarkal tillvaro inom besättningen. Även om de två kvinnorna på skeppet, Lambert och Ripley (Sigourney Weaver), har höga befattningar, är det oftast männen som talar mest. Som en latent intrig i det hela, får man följa Ripleys ständiga nederlag i beslutsfattandet, eftersom de andra männen helt enkelt struntar i vad hon säger. Ju mer filmen lider, desto mer kraft och ilska växer inom henne och hon höjer till slut rösten mot alla de som tidigare dömt ut henne. På så sätt har Alien i sin lek med könsroller en tydlig förankring i vardagliga jämställdhetsdebatter – något som gör att även den karga skeppsmiljön känns väldigt autentisk och jordnära. Ripley är den feministiska kampens superhjälte – hon tar kommandot och makten. I James Camerons uppföljare skulle hon även bli den första kvinnliga actionhjälten, men i Scotts original är det uppgörelsen med hennes nonchalerade position som är i fokus.

Men Alien tar inte hem förstaplatsen på denna lista enbart på meriterna av metafysisk symbolik eller feministisk kampfilm. Som en visuell helhet av alla de bekymmersamma faktorer som utgör en filmproduktion, så är Ridley Scotts film inget annat än ett mästerverk. Upptakten är långsam (det dröjer uppemot en timme innan det börjar ske gräsligheter) men självfallet nödvändig för att etablera miljöerna och den specifika atmosfären. Persongalleriet är väldigt nyanserat uppbyggt med små medel. Väldigt lite sägs, men ändå förstår man så mycket av karaktärernas tankar gentemot varandra. Derek Vanlints foto är otroligt snyggt, närapå sensuellt (som i den scen där Harry Dean Stantons Brett letar efter den försvunna katten). Scenografin som dels rör Gigers fantasifulla design av såväl varelsen som det skepp de påträffar den i, men också designen av Nostromo och hur skeppet gradvis blir mer och mer mörkt och fuktigt ju mer svetten dryper om karaktärerna. Och lyssna på den spöklika ljudsättningen, med mystiska knäppningar och annat oförklarat, samt Jerry Goldsmiths vidunderligt spännande musik.

Less is more, passar oerhört bra på Scotts film. Intrigen är oerhört avskalad, personerna hinner knappt bli presenterade och de fantastiska miljöerna reduceras till bakgrunder. Men ändå, eller kanske just därför, lyckas Scott att skapa den mest egensinniga och innovativa rysaren någonsin. Filmen är en fullkomlig fullbordan av dess intentioner på pappret och jag tvivlar inte på att resultatet överträffade alla inblandades högsta förväntningar. Eftersom rysare dessutom är en så pass utpräglad filmisk genre (det vill säga genom dess förmåga att med bild och ljud och biosalongens mörker skrämma skiten ur åskådaren), gläder det mig att Alien hamnar högst upp på denna lista. En film som fullständigt snärjer mig varje gång jag ser om den och får mina nackhår att resa sig varenda gång Ripleys fingrar kommer uppför stegen i finalen. Varelsen väntar runt hörnet på sitt byte. Svetten dryper om hennes panna. Och ingen kan höra henne skrika. Topplistan är härmed avgjord.