Magnolia är alldeles för flytande för att riktigt låta sig fångas i en recension. Det är en av det fåtal filmer som förmår utmana sin givna ram och sina fysiska begränsningar. När man ser Magnolia, skriver man oundvikligen in sig själv och sina erfarenheter i filmen på ett sätt som gör att den egentligen slutar först timmar efter att man lämnat biosalongen. Filmen är till bredden fylld med ledtrådar till hur den ska eller kan tolkas. Ändå verkar varje försök till sammanhängande förståelse av filmen rinna iväg och bilda nya infallsvinklar. Det är en film som kräver analys, samtidigt som den så tydligt vill vara en upplevelse att den inte riktigt låter sig analyseras. Magnolia går sin egen väg; skriver sin egen mening.

Magnolia skildrar nio människors väg genom livet – en mosaik av mer eller mindre sammanvävda livsöden, parallellt under 24 timmar. Berättelserna ekar och stöter mot varandra samtidigt som de medgörligt flyter samman och bildar mönster. Ett sätt att se karaktärerna är genom deras olika förhållanden till kärleken: Där finns till exempel den cancersjuke Earl Partridge (Jason Robards), som sedan 20 år tillbaka flytt från sin stora kärlek. Där finns också den rättrogne polisen Jim Kurring (John C Reilly), som söker efter kärlek i kontaktannonser och den neddrogade Claudia Gator (Melora Walters) som oväntat finner kärlek.

Magnolia sprudlar av energi och är det absolut främsta exemplet på regissören och manusförfattaren Paul Thomas Andersons skicklighet. Trots sina dryga tre timmar känns filmen enormt intensiv. Skådespelarensemblen, framför allt Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman, gör otroliga rollprestationer och lyckas dessutom att hela tiden föra karaktärerna framåt som i en mognadsprocess. Helt avgörande för Magnolia är också kameraarbetet – med ett flertal mycket säkra, långa tagningar – och det lysande ljudspåret som bygger upp en stämning och spänning ända fram till slutscenerna. Den så kallade Wise up-scenen där samtliga huvudkaraktärer i filmen sjunger med i en låt av Aimee Mann, är oerhört effektfull.

Exodus 8:2 är Magnolias mest explicita referens och hänvisar till den passage i bibeln där Gud genom Moses låter paddor invadera Faraos land för att tvinga honom att lämna fri väg åt Israels folk och deras frälsning. Siffrorna åtta och två förekommer tillsammans ett trettiotal gånger genom filmen (bara under de första minuterna finns till exempel ”82” vid minst tre tillfällen: på den hängda mannen, på flygplanet och format av ändarna på repet vid självmordsförsöket…). Symboliken blir bokstavlig när en man i publiken vid sändningen av frågesporten håller upp en skylt med texten ”Exodus 8:2”.

”Vi kanske har lämnat det förflutna, men det förflutna lämnar inte oss” är en replik som också återkommer vid upprepade tillfällen filmen igenom. Att det förflutna finns kvar inom oss men att vi utifrån det kan förändra vår situation för framtiden, är en mycket viktig utgångspunkt för frälsning.

Men frälsningstematiken verkar trots allt inte vara det mest centrala i Magnolia. Även om det öser ner paddor från himlen mot filmens slut, tycks Exodus 8:2 till viss del vara ett villospår; en slump som illustrerar ett annat av Paul Thomas Andersons intressen – det märkliga och tillfälliga såsom det diskuteras hos 1800-talsförfattaren Charles Fort. I filmen formuleras även detta ämne på sin spets när en av kategorierna i frågesporten är ”Kaos mot supersträng”. Är världens händelser ett resultat av slumpen eller finns det någon form av övergripande dynamik, en plan? Det har konstaterats några fall i historien där det faktiskt regnat paddor från himlen, det kanske helt enkelt är ”sånt som händer”.

Det som i alla fall inte är en slump är Magnolias briljans. Regissörer med tydliga konstnärliga ambitioner lämnar sällan detaljer åt slumpen. Så när programledaren för frågesporten i filmen säger ”We're endorsed by the PTA” (föräldraföreningen) är det mer ett sigill än en tillfällighet – Paul Thomas Anderson.