När Hollywood korsar Atlanten hamnar filmen ofta i Paris. Den franska huvudstaden har en sällsam dragningskraft på det amerikanska kynnet och oräkneliga scenarion har genom åren hittat dit. Filmerna är ofta komedier med kärlek i luften och förälskade par som vandrar omkring i vackra välbekanta miljöer, så att Paris kan leva upp till sitt rykte som kärlekens stad. Dessa filmer har ibland en så hög gullighetsfaktor att franska turistbyrån förtjust gnuggar händerna, för vem vill inte vara i romantiska miljöer när man är förälskad? Två dagar i Paris är något annat. Visserligen handlar filmen om kärlek, men det är långt ifrån någon romantisk film. Det är snarare en grovkornig historia om kärlekens villkor. I centrum står den franska fotografen Marion och hennes neurotiske pojkvän Jack från Amerika. De bor tillsammans sedan två år i New York, men är på en snabbvisit i Paris för att presentera Jack för svärföräldrarna. Dessa visar sig vara bohemiska konstnärstyper som vimsar omkring och inte har några högre tankar om amerikaner. Ett större irritationsmoment för Jack är emellertid alla gamla pojkvänner som dyker upp och kärleken sätts verkligen på prov när han inser hur frigjord och sexuellt erfaren Marion verkligen är. Vistelsen i Paris utvecklar sig till en bisarr kulturkrock, där alla hela tiden pratar om sex, men där Jack och Marion själva är alltför frustrerade
för att få till någon kärleksakt.

Två dagar i Paris är givetvis ingen Hollywoodfilm utan en fransk-tysk samproduktion. Däremot siktar filmen in sig på en publik som älskar amerikansk independentfilm, särskilt den typ av independentfilm som i det oändliga diskuterar kärleken och meningen med livet. Två dagar i Paris är ingenting annat än en vanartig släkting till Richard Linklaters Bara en natt och Bara en dag. Julie Delpy har den kvinnliga huvudrollen i dessa liksom i Två dagar i Paris och kopplingen mellan filmerna är i det närmaste oundviklig. Till Bara en dag var hon med och skrev manus, men den här gången har hon kontroll över det mesta. Förutom skådespeleriet står hon nämligen för manus, regi, klippning och musik. Julie Delpy är en egensinnig dam som varit i filmbranschen i över tjugo år och spelat med i allt från Kieslowskis kritikerrosade Den vita filmen till trista Hollywoodspektaklet De tre musketörerna. Från början var hon enbart skådis, men efter att ha gått på filmskola i Amerika har hon breddat sig. Det är fortfarande ont om kvinnliga regissörer så det är alltid intressant när någon ny kommer fram. Tyvärr kan jag inte säga att jag gillar Två dagar i Paris. Filmen är av den tröttsamma sorten där man babblar på från början till slut. Julie Delpy har mycket på hjärtat och allt ska ut. Det är ingen vild gissning att Två dagar i Paris bygger på egna erfarenheter och att filmen är viktig för henne. Hur mycket av Två dagar i Paris som är självbiografisk är egentligen ointressant, men liksom Marion har Julie Delpy ett ben i varje land: Hon är född i Paris, men bor numera i Los Angeles.

Till filmens självbiografiska drag bidrar Albert Delpy och Marie Pillet som spelar Marions föräldrar och som är Julie Delpys riktiga föräldrar. Dessutom har hon dejtat Adam Goldberg som spelar Jack. Han är riktigt bra som sjåpig lite gnällig amerikan, men ju mer han lider desto mer vinner han våra sympatier. Även om Marion är filmens berättare så är mycket av filmen sedd ur Jacks synvinkel och han har filmens bästa repliker. Överlag är människorna i Två dagar i Paris väldigt självupptagna och filmen spelar mycket på amerikaner och fransmäns fördomar om varandra. Det skämtas mycket om sex och ibland hittar skämten rätt, men i längden blir det ganska påfrestande. I framtiden önskar jag att Julie Delpy samarbetar med en stark producent som kan förmå henne att skriva mer koncentrerade manus och låta bli att känga till allt som hon ogillar. Det är trots allt Jack och Marions förhållande som hon borde koncentrera sig på, men varje gång Marion kliver in i en taxi utmynnar resorna i uppslitande gräl med antingen någon rasistisk eller sexistisk chaffis. Det är dramatik som inte tillför berättelsen något och som gör att historien aldrig får några vilopauser. Daniel Brühls lilla roll som militant vegan ser jag mest som en eftergift till de tyska finansiärerna, men det finns en del andra saker som kunde ha rensats bort så att den hysteriska berättelsen kunde lugna ner sig lite. Två dagar i Paris tillhör en tjattrig form av film som jag i allmänhet inte är särskilt förtjust i. Länge känns filmen som en kopia på någon dålig film av Woody Allen, men den lockar i alla fall fram några skratt och ett godkänt betyg är inte långt borta. Slutet är emellertid det värsta jag sett på länge. Alla filmer som låter en berättarröst förklara hur allt slutar får rött kort av mig.