Det tycks som om zombiefilmen har fått lite av en renässans. I Robert Rodriguez del av Grindhouse (som i Europa blev splittad i två separata filmer, efter att ha gått dåligt i staterna) kryllade det av zombies. Resident Evil-filmer ploppar det ut nästan en om året och det känns som det kommer remake efter remake av Romeros klassiker. En sökning på Imdb.com ger ytterligare sken av att det är hippt med zombies igen.

Även Gudfadern själv i genren - George A. Romero – har fått nytt förtroende och cash. För ett par år sen kom Romeros fjärde Dead-film, Land of the Dead, och i år kommer Diary of the Dead. Romero var den som mer eller mindre uppfann genren med sin Night of the Living Dead. Upplägget med hjärndöda, instinktiva och blodtörstiga zombies ger många möjligheter till att skrämmas. Det gör det även lätt att dra liknelser till aktuella avigsidor i samhället. Filmvetare har genom åren skrivit spaltmeter om olika (över)tolkningar av Romeros samhällskritik.

Ja, ja – tycker vissa - vad har detta med något att göra? Så det inte råder några tvivel; nog är de zombiefilmer allt - 28 dagar/veckor senare. Här lånas det friskt ifrån genren, även om vissa principer frångås då dessa levande döda är ytterst speedade och springer lika snabbt som en dopad Ben Johnson.

Handlingen tar sin början i en tidpunkt som vi får anta är i fas med handlingen i 28 dagar senare, eller kort därefter. Vi presenteras i 28 veckor senare inför en helt ny samling människor, som tillsammans barrikerat sig i ett gods på landet. Där sitter de och intar en middag när det plötsligt knackar på dörren. Efter lite samvetskval släpps en liten pojke in. Och så var det klippt. Snart väller det, likt en rea på Ullared, in zombies. Robert Carlyles rollkaraktär Don inser rätt snart att det är kört och väljer därför att lämna allesammans inklusive sin fru i sticket, flyendes över åkrarna med ett antal hundra zombies efter sig. Som av en slump ligger en båt i den närliggande floden och väntar, med vilken han räddar sig undan infernot. Vi klipps därefter in i nästa scen, som vi får veta äger rum, 28 veckor senare.

Hela Storbritannien har blivit satt i karantän och ytterst få överlevande har hittats efter katastrofen. När vi kommer in i handlingen har alla zombies i brist på mat - efter en sådär 7 månader - en efter en dukat under. Det är då dags för USA att komma till räddning och återinföra civilisationen. De centrala delarna av London rensas upp och muras in, så ett par tusen överlevande kan leva och bo skyddade av militären. Vår vän Don från inledningen, som precis flyttat in med sina två barn, försöker pedagogiskt förklara att deras mamma är borta. Detta går inte riktigt in, och ungarna bestämmer sig därför raskt att åka hem på riktigt, vilket naturligtvis inte driver filmen mot en rosaskimrande Sjunde himlen-tillvaro.

28 dagar senare var för mig inte den höjdarfilm som många på sina håll ville få den till. Det var inget nytt under solen, annat än att en etablerad regissör med stor budget gjorde en zombiefilm. Den hade dock potential och som helhet var den klart sevärd. Lika mästerlig som inledningen av filmen var, med uppvaknandet på sjukhuset och gatorna i ett folktomt London samt ovissheten kring filmens nästa vänding. Lika medioker var då sluttampen när hjändöda militärer gjorde entré och det helt plötsligt blev slentrianmässig action av det hela.

28 veckor senare lägger i full fart från start, betoningen ligger på action och skräck. Det läggs inte särskilt mycket tid på att lära känna huvudkaraktärerna, det går omedelbart att förstå att det inte kommer att sluta bra för någon. På så vis är 28 veckor senare kompromisslös, det är nattsvart som enda nyans.

Det fungerar stundvis riktigt bra här med stenhård action blandat med sinnrik skräck (bland annat en scen med mörkerkamera kommer nog många ta till sitt hjärta). Det är därför synd att alla hål i manuset skapar sådan oerhörd frustration att det är omöjliga att bortse från. Mer tid på manusutveckling hade besparat oss de värsta missarna. Tankarna vandrar åt när vi i Sverige ska göra ”riktig” actionfilm. Varenda klyscha och möjlig ologisk handling en karaktär kan göra letar sig då alltid in. Vi har brist på bra manusförfattare i Sverige, och det verkar man ha haft här också.