Att Woody Allen gör samma film om och om igen är egentligen ingen nedlåtande kommentar. Missvisande kanske, men inte nedlåtande. När han som bäst lyckas hämta inspiration från Henrik Ibsen, Ingmar Bergman och bröderna Marx och ändå koka samman det hela i sin alldeles egna äktenskapssoppa så blir det oerhört välsmakande.

Hannah och hennes systrar kom ut i mitten av 80-talet. Vid det laget var Allen, mer än enbart en snärtig dialogförfattare, redan erkänd som filmskapare. Med filmerna Annie Hall och Manhattan i slutet av 70-talet blev han en New York-romantiker av vida mått och de flesta spår av forna slap stick- eller stand up-triumfer sopades bort. Hannah blev ett återvändande till stilen han etablerade i dessa båda filmer, men även i det tungt Bergman-influerade kammardramat Interiors.

Spelplanen är fortfarande de rikare kvarteren på Manhattan – vällustiga storfamiljslägenheter (Hannahs lägenhet i filmen var för övrigt Mia Farrows verkliga bostad), läkarmottagningar vid Central Park och konstateljéer med högt i tak. Fast som vanligt är alla utrymmen mer upptagna av böcker och konst snarare än av människorna som bor där. Som stilfulla dekorationer för hur deras liv ska levas, blir den ofta citerade litteraturen som manualer för den sofistikerade kulturöverklassen. Därav följer sonika att filmen självreflexivt delas upp i kapitel som inleds med varsitt dialogcitat.

I centrum står tre systrar, Hannah (Farrow), Lee (Hershey) och Holly (Wiest). Deras båda föräldrar, Evan (Nolan) och Norma (O’Sullivan), är gamla skådespelare som nu lever på sina forna glansdagar. Även om de älskar sina döttrar, så sätter de större värde i den stolta självbild de målat upp av omtalade teaterkonstnärer. En image som i sin tur skapat svår prestationsångest hos åtminstone två av systrarna.

Lee är tillsammans med den avsevärt äldre konstnären Frederick (von Sydow). En relation där Lee har en blandning av rollen som musa, student och kontakt med yttervärlden för den isolerade och svartsynte Frederick. Han bemöter 80-talet som det kulturella förfallets era och förespråkar den klassiska konstens eviga sanningar. Denna känslokalla cynism blir för mycket för Lee, som till sist charmas av Elliot (Caine). Vid sidan av Lee står Holly som tappert försöker knipa teaterroller i ett alltmer sinande utbud, men vid sidan om startar en cateringfirma för att få det att gå runt. Vilsen i drömmarna om kärlek och karriär blir hon gång på gång sviken av nära och kära, men när hon bestämmer sig för att börja skriva manus med verklighetsbaserade intrig anas en ljusning.

På den öppnande tacksägelsefesten presenteras vi för en av kärnintrigerna i Hannah – nämligen att Hannahs make, revisorn Elliot, är hemligt kär i hennes syster Lee. Han sneglar över rummet på henne vid släktmiddagar, tipsar henne om böcker att läsa och springer till sist flera kvarter för att "råka" stöta på henne på gatan. Elliots kärlek blir till sist besvarad, men han kan samtidigt inte ta sig mod att säga adjö till Hannah. Hon är på många sätt den mest lyckade av systrarna, genom att ha tagit emot stort beröm på teaterscenerna i New York. Men i all sin generositet och uppoffring vad det gäller sina systrar, kan inte Hannah se hur nära förödelsen hon står.

Men vad som gör Hannah till en av Woody Allens stora mästerverk, är uppdelningen mellan dessa intriger som kretsar kring de tre systrarna och den sidohistoria om Hannahs ex-make Mickey (Allen) som berättas parallellt. Han är en hypokondrisk TV-producent, en ständig outsider som efter att ha trott sig vara nära beskedet om en dödlig hjärntumör säger upp sig från sitt jobb och söker meningen med livet. Han söker svaret bland religioner och upphöjda filosofier, men inser snart att ingen i människans historia ännu hittat något svar. De dubbla intrigerna kompletterar varann på ett riktigt snyggt och, som vanligt när det gäller Allen, metareflexivt vis, dvs det är både den verklige Woody och hans karaktär som syns på duken. All den meningslöst neurotiska ångest han således domderar med i varenda film, kan han således fortsätta att mala med. Det är ju hans eget liv och egen unika röst i denna värld av existentiella bekymmer.

Hannah och hennes systrar tar avstamp i Allens sena 70-talsfilmer, men renodlar miljöerna och språket på ett sätt som ingen annan stadsskildrare kommer nära. Även skådisar som Michael Caine (som tillsammans med Wiest fick varsin Oscar för bästa biroller) och Max von Sydow som på papperet känns felplacerade på Allens Upper West Side, smälter in helt perfekt. På så sätt blir Hannah den närmast ultimata Allen-filmen och stilbildande för alla hans efterföljande storverk under 90-talet.