Ibland dyker det inom filmens värld upp en regissör och en skådespelare vilka tycks som gjorda för varandra. Ett exempel är Josef von Sternberg och Marlene Dietrich som under mellankrigstiden gjorde klassiker som Blå ängeln och Shanghai Express, ett annat exempel är Werner Herzog och Klaus Kinski. På egen hand har dessa två inte presterat mycket värt att minnas (Herzog dock Kaspar Hauser), men tillsammans har de åstadkommit odödliga mästerverk. Som t.ex. Fitzcarraldo, om en man som drömmer om att bygga ett operahus i sin lilla hemstad djupt inne i Amazonas djungler, och i samma miljö men annan tid filmen de flesta tycks hålla för att vara deras bästa; Aguirre – Guds vrede.

Detta är en verklighetsbaserad historia om girighetens förbannelse, vilken tar sin början år 1560. I den magnifika öppningsscenen får man se hur tungt beväpnade spanska conquistadorer med hundratals indianska bärare, lamadjur, hästar, åsnor och svin, kanoner och även ett par kvinnor i bärstol, tar sig nerför Andernas molntäckta östsluttning mot Amazonas regnskog där nedan. Expeditionens syfte är att finna det legendomspunna El Dorado där guld är lika vanligt som sten. Efter några påfrestande dagar i djungeln med många dödsfall bland bärarna beslutar sig emellertid dess ledare Gonzalo Pizarro (inte den Pizarro som erövrade Inkariket) för att skicka iväg en förtrupp längs med en flod, färdandes på några flottar. Till dess ledare utses den åtminstone för att vara en conquistador relativt rättrådige Ursua, till hans andreman den avsevärt mindre rättrådige Aguirre (Kinski). En man vilken inte tycks hysa några som helst känslor för annat än guld och för sin medförda 15-åriga dotter.

Då Ursua ganska snart vill vända om, efter att flera män dödats i ett indianöverfall och man förlorat sina flottar, gör Aguirre myteri. Det hägrande guldets lockelse är honom allt för stor för att han ska kunna acceptera någon uppgivenhet. Han låter fängsla Ursua och hyllar den fete, korkade och viljesvage ädlingen Guzman som "kejsare av El Dorado". Och så fortsätter färden allt djupare in i Amazonas hjärta, utmed oändliga flodstränder av tät regnskog. Truppen tunnas dock ut efterhand, av umbäranden, av indianers pilar och av den allt mer obalanserade Aguirres strävan efter att strypa varje tendens till ett andra myteri redan i dess linda. På slutet står han ensam på sin flotte omgiven av sina döda eller döende sista följeslagare. Dottern har precis dött i hans armar och en flock små apor har invaderat flotten, men med vansinnet skinande i ögonen talar han för sig själv om grandiosa erövringsplaner. Först Trinidad, sedan Mexiko… Det är en scen full av smärta och ödslighet. Där han står på sin flotte är Aguirre verkligen den ensammaste människan i världen, och att man inte direkt hyser några sympatier för honom som människa förtar inte scenens styrka.

På många sätt är Aguirre en hemsk film. Hemsk i sin nakna grymhet och i sitt oförsonliga slut. Men i denna hemskhet finns kanske också en del av dess styrka, därigenom att den gör det omöjligt att vara oberörd. Framförallt finns filmens styrka dock i det enkla faktum att den har en bra historia att berätta. Därtill kommer att Herzog har ett handlag med naturen som få andra regissörer. Där naturen för den genomsnittlige filmregissören i bästa fall är en vacker bakgrund eller ett spänningsskapande element i form av t.ex. vulkanutbrott eller flodvågor gör Herzog den till något ständigt närvarande och betydelsefullt. Givetvis är sedan också Klaus Kinskis insats i huvudrollen något som måste framhävas. Huruvida Kinski verkligen var en stor aktör eller inte kan måhända diskuteras, men i en roll som denna har åtminstone jag svårt att tänka mig någon annan som passat lika bra. Hans utstrålning av med knapp nöd återhållen intensitet är perfekt för att gestalta en man på, och så småningom över, vansinnets rand.

Till sist vill jag så bara rekommendera den som sett och uppskattat Herzogs filmer med Kinski att även se dokumentären Min bäste ovän (My Best Fiend) som Herzog sammanställde efter Kinskis död, om sin problematiska relation till denne. En av de bästa dokumentärer om film som gjorts.