"Det är svårt att i korthet formulera något nytt", skrev DN:s Mauritz Edström en gång på sjuttiotalet om Carl Theodor Dreyers (1889-1968) film Ordet från 1955 och det kan jag helhjärtat hålla med om. Speciellt när jag som recensent sett filmen för första och enda gången för flera år sedan och endast har minnet att lita till. Tursamt nog drabbade Ordet mig så starkt vid detta första möte att intrycken inte mattats alltför mycket.

Danske regissören Dreyer började sin utdragna karriär under stumfilmsepoken och åstadkom redan på 1920-talet framstående verk med flera av de stilgrepp som med tiden allt tydligare kom att bli hans signum: långa tagningar, långsamt tempo, sparsmakade dekorer och avskalade bilder. Med dessa grepp ville Dreyer främja personerna och lyfta fram själsskildringarna. Bland Dreyers tidiga filmer brukar ofta Jeanne D’Arc/ En kvinnas martyrium (1927) nämnas som en av de främsta. Människor som likt Jeanne D’Arc förtrycks men ändå vågar leva och dö för sin övertygelse är också centrala figurer i flera av Dreyers senare filmer.

Ordet är en filmatisering av en pjäs av den danske prästen, författaren och motståndsmannen Kaj Munk, som 1944 avrättades av nazisterna under den tyska ockupationen av Danmark.

Handlingen i Ordet kretsar kring tre bröder och deras liv tillsammans på landsbygden. Den förste brodern - Mikkel - är gift med Inger som väntar deras tredje barn. Den andre brodern - Anders - är kär i skräddaren Petters dotter och vill gifta sig med henne. Den tredje brodern - Johannes - har förläst sig på Kierkegaard och anses helt ha förlorat förståndet. Filmen berättar också genom bröderna om kristen tro, och om olika förhållningssätt till tron. Mikkel har helt förnekat sin tro medan Anders tro inte är tillräckligt övertygande för att den fundamentalistiska skräddaren och predikanten Petter ska ge honom tillåtelse att gifta sig med hans dotter. Johannes, slutligen, tror sig vara Jesus och har en stark, passionerad och okomplicerad tro. När motsättningen mellan Anders och Petter leder till att skräddaren önskar att Mikkels hustru må dö i barnsäng för att bröderna alla ska lära en läxa, sätts deras tro eller brist på densamma på prov...

Hur det slutar bör var och en se utan att känna till något i förväg, eftersom Ordet rymmer en av filmhistoriens tveklöst starkaste slutscener.

Oavsett var man själv står i frågan om troende, har Ordet något att säga oss och medan det säkerligen var tron och dess kraft som främst intresserade pjäsförfattaren Munk så väljer Dreyer att i filmen fokusera på den passionerade människan - Johannes - och det är således hans talan som förs genom filmens asketiska uttryck. Just därigenom får värmen, kärleken och de starka känslorna en sådan enorm kraft.