Designern och tecknaren Marc Caro hade redan gjort två animerade kortfilmer i slutet av 1970-talet tillsammans med Jean-Pierre Jeunet, självlärd regissör och som redan hade en karriär som reklamfilmmakare, när de träffade serieförfattaren Gilles Adrien. Dessa tre slog sina påsar ihop och gjorde 1981 en klaustrofobisk film i krigsmiljö, The bunker of the last gunshots, en 26 minuter kort, experimentell film som jag tyvärr aldrig haft förmånen att se. Ett helt år tog det dem att färdigställa denna, då de själva stod för det mest av arbetet; utöver regi och manus även design, kostymer, klippning och så vidare.

Tydligen fick de tre blodad tand, och gav sig så in i ett betydligt större projekt, Delicatessen, där Caro och Jeunet som vanligt delade på regisysslorna, medan alla tre skrev manus (Adrien specialiserade sig på dialogen) till denna smått surrealistiska komedi som utspelar sig i en odefinierad framtid, där hela tillvaron tycks gå i oanat många nyanser av smutsbrunt, och där det är ständigt ont om mat. Clownen Louison (i Frankrike välkände komikern Dominique Pinon) har blivit av med sin partner, apan Stanley Livingstone, som oturligt nog ätits upp. Han hittar ett jobb i blaskan Svåra Tider, ett jobb som vaktmästare och allt-i-allo i ett hyreshus i vad som förefaller vara stans utkanter. Taxin dit betalar han med sina skor, och jobbet får han med en gång. Vicevärden och tillika innehavaren av en charkbutik i bottenplanet, känd enbart vid sitt efternamn, Clapet, har dock andra planer för den gode (!) Louison. För vad Clapet styckar så möra och fina biffar av är inget mindre än människor, folk som han jagat eller lurat i en fälla, slagit ihjäl och gjort sig en hacka på såsom varande finaste biff (eller om människa nu smakar gris). Hans dotter Julie är fullkomligt medveten om de något tvivelaktiga affärsmetoder hennes far representerar, men hon har aldrig berättat för någon vad hon vet.

Julie är väldigt ensam och brukar bjuda påhittade gäster på te i sin lya, och blir väldans nervös när nu Louison hälsar på. Tycke uppstår med en gång, och Louison hämtar en enorm såg så han kan musicera tillsammans med Julie på cello. Därefter följer en strid mot strupen (och mot den märkliga vegetariangerillagruppen, troglodisterna) för att förhindra att hennes farsa skär ut en fransyska (!) ur Louison. Och detta är hela historien i princip, väldigt enkel och okomplicerad. Men det är inte denna som gör Delicatessen till vad den är, utan den svarta, cyniska humorn som vi konstant serveras i ord och bild. Den, och de galna upptågen - som scenen där Clapet och hans tjej sexar till det i den knirrande och knarrande sängen, och stora delar av huset snart håller takten på ett eller annat sätt, via cello, penseldrag, cykelslangspumpning eller mattpiskning. Och så de tokiga idéerna, iscensatta likt i en tecknad serie och väldigt visuella. Man kan inte annat än tänka på Terry Gilliam, en gång animatör också han, bland annat i alla år för TV-serien Monty Pythons Flygande Cirkus (1969-74), och därefter i detta eminenta gängs alla långfilmer. Och tydligen släpptes filmen 1991 med rubriken "Terry Gilliam presenterar", ett sätt för både Gilliam och de andra att intyga vederbörlig uppskattning, och framför allt ett marknadsföringsknep och lite billig draghjälp från Gilliam, som ju själv regisserat ett antal högst märkliga och visuellt förbluffande filmer sen uppbrottet från Monty Python, som Time bandits (1981), Brazil (1985) och Fear and loathing in Las Vegas (1998). Delicatessen bär naturligtvis också släktskap med den kultförklarade (men inte särskilt lyckade) Smaklig måltid från 1982, av och med Paul Bartel.

Delicatessen är full av märkliga infall och absurditeter, som "grodmannen", spelad av Howard Vernon, välkänd (ökänd, enligt vissa...) för sina många roller i filmer av Jess Franco, till exempel Justine - fasornas borg. Fotografen Darius Khondji nominerades för bästa foto hemma i Frankrike, dock utan att vinna. Han skulle senare bli riktigt stor för sitt excellenta arbete med Seven (1997) och Evita (1996), den senare för vilken han Oscarsnominerades (trist nog vann John Seale med Den engelske patienten). Han sköt likaså trion Caros/Jeunets/Adriens nästa film, De förlorade barnens stad (1995), liksom Jeunets jungfruverk i Hollywood, Alien återuppstår (1997), ett klart lyft för den franchisen. Vad gäller de priser och nomineringar Delicatessen fick, är dessa spridda över en mängd kategorier som bästa regi, bästa manus, bästa debut, bästa kostym, bästa musik och så vidare. Detta visar bara hur mycket jobb som lagts ner in i minsta detalj för att exekvera de visoner man haft, ett jättejobb bara det. Märkligt nog erhöll inte Pitof, visual effects-makaren med ansvar för de digitala effekterna, ens en nominering för denna hans debutfilm. Känns namnet igen, förresten? Han sadlade om härom året, och regisserade rysaren Vidocq (2001), och i februari i år avslutade han inspelningarna av Catwoman. Det var alltå många som drogs med i framgångsvågorna efter filmen.

Gilles Adrien jobbar väl åter med tecknade serier, medan Marc Caro, som innehar en liten roll i Delicatessen, numera nöjer sig med att medverka i en och annan film (som Dobermann). Jean-Pierre Jeunet åkte hem till Montmartre, Paris, och gjorde den superba Amelie från Montmartre (2001), fransk films största exportframgång någonsin. Hans nästa film blir En långvarig förlovning med bland andra Audrey Tautou (Amelie) och Jodie Foster. Sverigepremiär i januari.