Montgomery ”Monty” Brogan har skitit i det blå skåpet och åkt dit för knarklangning så det bara visslar om det (två klyschor i samma mening!). När de självsäkra agenterna från DEA (Drug Enforcement Agency) slår till, råder det ingen tvekan om att de blivit tipsade. De går, likt spårhundar, direkt på målet utan att tveka. Monty har helt uppenbart blivit förrådd.

Monty, spelad av en som vanligt intensiv och trovärdig Ed Norton, har nu ett dygn på sig att ta reda på vem som förrådde honom, säga hej till sina polare och farsa och förbereda sig på ett sjuårigt straff i ett tufft fängelse. Han skulle förstås, så som den amerikanska ”rättvisan” påbjuder, kunna gola på sin boss och bli huvudvittne mot honom, mot att han själv går fri, men avböjer att göra så.

Monty, som fick sitt namn av sin morsa som, i likhet med undertecknad hade Montgomery ”Monty” Clift som favoritskådespelare, blir allt mer övertygad om att det är hans tjej Naturelle (Rosario Dawson) som tjallat, men vet inte säkert. En slutuppgöresle ser ut att vara oundviklig. En av hans närmsta polare och barndomsvän, Frank (Barry Pepper), rik på hederliga affärer, har egentligen alltid föraktat Monty för att han sysslat med sina skumraskaffärer, men aldrig sagt nåt förrän nu, vilket ger honom samvetskval.

En annan barndomsvän, den misslyckade Jakob, lärare som i smyg är kåt på en av sina unga elever, Mary (Anna Paquin), spelas förstås av Philip Seymour Hoffman som ju alltid får spela kuf, och han gör det åter med den äran, i omodern kostym och ful frisyr. Och, som Frank Zappa en gång sa: the ugliest part of your body is your mind.

Filmen igenom sitter man och väntar på nån sorts stegring, att det ska komma till en situation, en konflikt, där allt liksom faller på plats, men denna kommer aldrig, ett problem denna film delar med Lees nyligen TV-visade Summer of Sam (1999). Filmen bara går och går, men den kommer aldrig till skott, och efter dryga två timmar är den över, och man undrar vad den handlade om. Egentligen. Är Ed Norton egentligen USA? Ett USA som vaknat upp med en jävla baksmälla och ångest? Den opåkallade scenen där Frank från sitt kontor blickar ut över Ground Zero antyder detta.

De ryska och ukrainska mafioserna är däremot de vanliga stereotyperna, stora som brottare, dumma i huvudet. Bra är dock, som vanligt, Brian Cox som Montys farsa, som här ser en sista chans att gottgöra sin son. Denne Cox, så kritiserad för sin roll som Hannibal Lecter i den ursprungliga Röd drake, nämligen Manhunter (1986), dyker upp mest överallt nu för tiden. I fjor medverkade han i, utöver 25th hour, även The Bourne identity, The ring och fem filmer till, och i år dyker han, tillsammans med ovan nämnda Anna Paquin, upp i X-men 2.

En scen som förtjänar att nämnas är den där Norton vräker ur sig otidigheter om i stort sett varenda etnisk grupp han kan komma på framför en spegel. Där fick de alla vad de förtjänade - vita, svarta, latinos, araber, bögar, italienare…you name it! En Norton i toppform i en alltför vag film. Men en film från Spike Lee (där faktiskt Tobey Maguire står som medproducent) och hans produktionsbolag 40 acres & a mule är aldrig dålig, bara mer eller mindre bra. Det var ett tag sen det kom nåt riktigt bra därifrån, och den som väntar på nåt gott väntar oftast för länge, men till dess får det här duga. Och som vanligt, när det gäller Mr. Lee, ingår det en stunds basket i denna film. Den mannen är besatt av basket...